I förra veckan hade Sydsvenskan en artikelserie om självmord.
En av dagarna hade man intervjuat ett gift par vars son tagit livet av sig i vuxen ålder och paret berättade hur det blivit bemötta av folk de kände därefter.
Kvinnan tog som exempel någon som, då de träffats på stan, hade gått över på andra sidan gatan för att slippa att mötas. Kanske visste personen inte vad han/hon skulle säga eller hur han/hon skulle bemöta någon i sorg?
Jag kom att tänka på denna artikel då jag själv reagerat på hur olika människor i stallet mött/bemött MIG sedan Archie blev sjuk.
Jag tror inte att någon som har känt mig i mer än en vecka kan missa att Archie betyder oerhört mycket för mig. Jag vill verkligen inte gå så långt som att säga att han är mitt ALLT, så som jag faktiskt kände för Heron eftersom mitt liv då jag ägde honom såg helt annorlunda ut än det gör idag (och jag dessutom var nästan 20 år yngre), men han är som sagt väldigt viktig och jag är mycket engagerad i honom, inte bara rent tids och penga-mässigt utan minst lika mycket KÄNSLO-mässigt.
Jag är på gott och ont en känslomänniska och därför går det åt oerhört mycket energi när tex något av mina djur inte mår bra. Jag har inte förmågan att ta detta lättvindigt och tänka ”det löser sig” (vilket ju det mesta faktiskt gör) utan jag målar genast upp värsta skräckscenariona, tappar all geist, kan själv bli krasslig osv. INGEN som känner mig kan missta sig på detta, hela mitt kroppsspåk om inte annat skriker ut budskapet om hur jag känner mig.
Vad jag har reagerat på sedan Archie fick fång är att visa personer i stallet, som jag ändå inbillar mig är normalt funtade människor med ett fungerande känsloliv, totalt verkar ha ignorerat det faktum att Archie varit dålig en längre tid. Jag vet att de vet att han är sjuk, självklart, men de säger ändå inte ett ord då vi möts mer än ”Hej”.
Detta är alltså människor jag känt i flera ÅR, inte så att vi umgås privat men vi träffas ju dagligen i stallet och pratar om allt möjligt annat.
Jag begär verkligen inte att folk ska stå och hålla mig i handen och att vi tillsammans ska sjunga ”we shall overcome” men vad kostar det att i vart fall säga de få orden ”tråkigt med din häst” eller ”fan vad trist att Archie fått fång, hoppas han blir frisk snart”. (det har ju vilt främmande människor på bloggen tagit sig tiden att göra).
Ja, man är olika…..Fast för mig är det obegripligt ändå…..
Jag betraktar mig själv som en tämligen stor egoist men trots detta så finner jag alltid tiden och engagemanget att växla i vart fall några ord med folk som jag vet har det jobbigt.
Sedan får jag ju säga att väldigt många visat stor empati och medkänsla, även kanske sådana människor som man inte hade förväntat sig detta från.
Jag känner precis tvärtom. Jag reagerar inom mig likadant och ”målar faen på väggen” och tror att allt är slut men vill absolut inte att någon skall säga något tröstande, beklagane eller liknande.
Jag vill deppa och grubbla själv, undviker helst folk överhuvud taget.
Fast jag tycker att det hör till ”allmänt HYFS” att säga NÅGOT i sådana här fall.
Jag är inte heller intresserad av att dryfta mina sorger med kreti och pleti, det har jag UTVALDA personer som jag gör med men en enda mening tycker jag gott att man kan krysta ur sig, typ ”trist med din häst”.
Jag har faktiskt inte sagt något om Archis fång till varken mina föräldrar eller makens mamma just för att de för det första inte vet ETT DUGG om hästar öht och för att jag inte orkar med deras frågor och medlidande.
Men att folk som jag träffar varje dag bara går rakt förbi känns faktiskt lite konstigt. Det hade ju varit annorlunda om jag hade sagt eller på annat sätt markerat att ”säg för guds skull ingenting”.
Är detta samma människor som du tidigare berättat om och som aldrig frågat hur det gått på tävling (som du och Archi varit på)? Då förstår jag om de inte frågar något nu heller.
När min förra häst var halt under en längre period så upplevde jag det som jobbigt med alla frågor (både de välmenta och de nyfikna). Därför är jag själv numera väldigt försiktig med att fråga hur det är med hästen, om jag frågar något så är det mera om hur det är med ägaren om jag kan hjälpa till på något sätt etc. Döm inte de som är tysta, de kanske tror att det är bäst att inte fråga för mkt. Att sen dina bloggläsare frågar kan ju bero på att avståndet gör att det blir mindre påträngande, och att du inte måste svara i det ögonblick som frågan ställs utan när du tycker att du har ett svar?
Om det är andra hästägare i stallet som du tycker att du blir nonchalant bemött av så kanske orsaken kan finnas i det du tidigare skrivit på bloggen om deras attityd när du varit på tävling och att det du skrivit om deras hästar kanske har sårat dem?
Hoppas allt går bra med pållen!
Anledningen till min förra hästs långvariga hälta var fång. Senare tävlade hon framgångsrikt i fälttävlan och kunde med oerhört försiktig tillvänjning även gå på bete i juli, inte tidigare på sommaren för då var betet för kraftigt. (stog också periodvis på halm) Det finns alltid hopp!
Lycka till
Svar till prick och tvärsan:
Nej, det är inte (enbart) samma personer som nu är tysta som inte heller tidigare frågade om mina tävlingsresultat.
En som ALDRIG frågat om tävlingsresultaten frågar tex nu nästan dagligen hur det är med mig och hästen och visar stor sympati.
Som jag redan nämnt tycker jag att det hör till allmänt hyfs att ge en KORT kommentar när något trist har hänt, lika mycket som att man säger ”Hej”.
Det finns smidiga sätt att ge en kort kommentar utan att varken behöva vara rädd för hur jag ska reagera eller behöva frukta att jag ska ”sluka” personen och stå och prata i timmar om Archie.
Och man behöver inte ställa FRÅGOR utan kan bara kort säga ”himla trist…”, typ.
Jag tror faktiskt att du (som den empatiska person du själv beskriver dig som) lägger för stor vikt vid folks icke-sympati. Människor är helt enkelt olika! Jag tror att JAG tex INTE hade förväntat mig några kommentarer eller tröstande ord och heller inte önskat några. Jag drar en parallell – min mamma blev akut mkt dålig och jag blev tvungen att engagera flera i stallet för att få ihop insläpp/fodring osv. Givetvis fick jag frågor om hur det var med mamsen som jag – och jag häpnade lite själv – INTE tyckte om att behöva diskutera. Fastän det inte var någon fara och hon sedan mådde bra. Säkert såg jag sur och tjurig ut – helt utan mening – när jag fick frågan om hur hon mår – för 7:e gången samma dag – men det var ju så klart bara i all välmening folk undrade.
Med detta vill jag bara belysa hur olika vi kan uppfatta/bedöma saker och ting.
Ja, det är ju inte så att jag känner att jag BEHÖVER fler människor som frågar/tröstar/kommenterar för det finns det ändå så många som gör och som du skriver Prick så finns det också en gräns för hur många gånger man orkar svara på samma fråga.
Jag bara reagerar på att det är flera i stallet som har detta, i mina ögon konstiga beteende. Men som sagt: alla är vi olika.
Tvärsan har en poäng i det hon skriver. Det finns säkert en del människor som känner igen sig och sina hästar i det du skriver och faktiskt känner sig sårade. Kan inte tänka mig att dessa personer isf har det minsta lust att visa sin empati. Oavsett om det tillhör normal hyfs eller inte…
Hej Anonym!
Du får gärna berätta VAD du läst på min blogg som kan anses som sårande?
Jag kan inte påminna mig att jag skrivit något som någon i mitt stall skulle finna sårande men kanske är mitt minne selektivt på denna punkt.
Vad gäller vilka det är som inte kan tillämpa ”allmänt hyfs” enligt mig handlar det om….jag räknar….framför allt 5 pesoner som jag tänker specifikt på.
Av dessa 5 personer har 3 INGEN häst öht och har aldrig med ETT ord omnämnts i min blogg ens på ett ”avidentifierat” vis och 2 har förvisso hästar men har aldrig heller nämnts i bloggen.
De som ”inte visar vanligt hyfs”, är de sådana som du tidigare räknat som vänner? Om det är så att vänner inte visar empati så instämmer jag med din rubrik. Om det är ”bekanta” så undrar jag vad du egentligen vill säga med ditt inlägg? Menar du att de är ouppfostrade, att de inte lever upp till din norm om hur man beter sig? Om det är det först nämnda så varför inte tala klarspråk till de berörda. Om det är det senare så – varför bry sig? var och en har väl rätt i att engagera sig i det som de själva väljer!
Det låter som om du är lite förvånad över att något du skrivit kan ha sårat någon. Din kommentar om att du inte är lockad att rida någon annan häst i stallet kan ha sårat. Jag skulle i alla fall ha blivit sårad om någon från mitt stall skrev så. Du har också uttalat dig på ett sätt som kan ha uppfattats som nedvärderande om andras sätt tex diskussionen om vattenhinkar. Kommer inte på fler konkreta exempel just nu och ids inte gå tillbaka och leta. Men en av de saker somgör det lite kul att läsa din blogg är att du faktiskt är lite vass och inte så mkt självkritisk. Finner nöje i att läsa din blogg, mkt ironi och mkt självgodhet. Tror inte att vi hade blivit polare om vi delat stall men fortsätt och skriv det är kul att läsa