Fortsättningen på gårdagens diskussioner om barbackaridning och hjälmanvändning inleder jag med ett inlägg från Bernie:
Hamnade själv i en barbackadiskussion i stallet idag. En person hade ridit ut (!) barbacka på en häst som hon inte visste hur den var ute och ramlat av. Observera att det var en hyfsat vuxen människa (kökort och bil hade hon iallafall, IQ dock okänt). Jag vidhöll också att det var slöseri med ridtid.
Denna kommentar får mig att minnas om inte första så troligvis sista gången jag fick för mig att rida barbacka.
Som jag redan nämnt började jag att rida förhållandevis sent (i 15-års åldern) och genomlevde därför aldrig någon ponnyperiod (då man kanske oftast skulle få för sig att rida barbacka), helt enkelt därför att jag då redan var för lång för att rida på så små hästar.
Jag kan inte minnas att jag någonsin red barbacka förrän jag av någon extremt outgrundlig anledning fick för mig att prova detta på min ursnälla Décima och som med det mesta vad gällde henne så gick detta ypperligt. Jag red i vår utepaddock i alla gångarterna, gjorde både skolor och allt möjligt annat utan minsta problem.
På något sätt måste detta ha sporrat mig (idiot) för sedan fick jag en tid därefter för mig att jag skulle skritta ut barbacka. Jag minns att jag satt på Dessans hala termotäcke då vi begav oss ut men om jag säger som så, så satt jag inte på täcket eller ens hästens rygg när vi kom hem, då linkande jag in i stallet!
Under vår skritt-tur hoppade nämligen en hjort fram ”out of nowhere” och även Décima hoppade- framåt- medan undertecknad hoppade….ehhh….studsade åt sidan…och där skiljdes våra vägar!
Hade jag suttit i en sadel hade jag garanterat inte ramlat av men det hala täcket och min icke-balans underlättade min lilla flygtur och när jag reste på mig kunde jag knappt gå.
Och jag som skulle arbeta i stallet morgonen därpå!
Jag vågade inte berätta för någon vad som hänt och försökte att inte visa hur ont jag hade, helt enkelt därför att jag tyckte att det var så PINSAMT att jag hade gjort något så korkat!
Och visst lyckades jag arbeta (mocka 20 boxar och fodra 70 hästar) morgonen därpå men det var nog som sagt sista gången jag fick för mig att rida barbacka!
Vad gäller hjälmanvänding har jag fått följande inlägg från Moa:
Ang. hjälmdebatten så brukade min gamla tränare säga att allt handlar om riskbedömning. Det har gått sådan hysteri i hjälmdebatten att det ibland verkar som om att har man bara hjälm och säkerhetsväst på sig så kan du ta dig för praktiskt taget vad som helst utan att någon reagerar. Hon sa alltid att steg ETT i säkerhetstänkande med häst är (borde vara) hästuppfostran, steg två ”omgivnings- och riskbedömning”, steg TRE hjälm och säkerhetsväst, och inte tvärt om.Jag har själv aldrig haft hjälm vid tömkörning av egen häst i kända (lugna) omgivningar. Visst, han hade kunnat dra över mig, men sannolikheten för det är väl ungefär lika stor som att han skulle ha kunnat hugga mig i huvudet när jag borstade benen i boxen – dvs i det närmaste obefintlig. Tömkörning av stökig/okänd häst, då skulle nog hjälmen åka på.
Ja, jag måste säga att jag håller med din tränare Moa.
Jag ser allt för ofta hästar som inte ”vet sin plats”, helt enkelt därför att ägaren inte kan/ vill/ förmår att sätta sig i respekt och få hästen att förstå vem det är som är ledaren = bestämmer.
Och det ser jag som ett långt allvarligare problem och risk än att rida utan hjälm/ säkerhetsväst.
Jag har i vuxen ålder gjort vissa riskbedömningar, mycket utifrån att jag på mer än 20 års hästägande endast ramlat av….räknar….2 gånger om jag inte ska räkna de gånger Heron eller Décima tvärnitade framför något hinder.
De två gångerna jag har ramlat av har varit i självförvållade, korkade situationer varav jag precis redogjort för den ena (barbacka-ritten på Décima) och den andra var då jag drämde till Heron så hårt med spöt att han sparkade bakut och jag tappade balansen och ramlade av (rätt åt mig, ha ha) .
Jag är ohyggligt medveten om att olyckor, både med hästar och i alla möjliga andra sammanhang kan inträffa nästan på vilket sätt som helst.
Att tro att inget ska hända bara för att man har en snäll häst är naivt bortom alla gränser men i min värld är risken ändå långt mindre med ett sådant djur än med tex hästar man inte känner eller hästar som är mycket ouppfostrade/ ohanterade.
Jag har valt att ta risken att tex tömköra utan hjälm liksom att cykla utan hjälm. Jag har också valt att riskera att Archie kan bli sparkad av Birk när de går i hagen framför att släppa ut honom ensam. Osv osv….
Det är väl först då någonting händer som man ångrar sig som f…n rent ut sagt men samtidigt kan man inte skydda sig från allt- då skulle livet bli väldigt komplicerat.
Sedan vad gäller hjälmanvändning tror jag mycket att det är en uppfostringsfråga. Om man redan sedan barnsben har fått lära sig att det är viktigt med hjälm så fortsätter man nog att använda denna typ av skydd.
Som jag berättade om igår var det då jag började rida tillåtet att rida utan hjälm (dock inte på ridskolehästarna) i vårt stall och det var vanligare att folk red utan än med hjälm. Jag anammande den kulturen och eftersom jag dessutom aldrig har känt mig bekväm i hjälm (jag svettas, håret blir platt, tidigare kunde jag få huvudvärk då jag hade en för liten hjälm osv osv) hade jag svårt att motivera mig till att använda hjälm trots att jag vet att det är mycket bättre än att avstå.
Sedan vet jag människor som alltså redan sedan barnsben använt hjälm och för dom är det fullständigt otänkbart att inte sätta på sig en hjälm vid all ridning.
Jag såg samma fenomen med mina föräldrar då det blev lag på att använda bilbälte. Mina föräldrar tog körkort på den tiden folk körde utan bälte och de hade jättesvårt att ställa om sig till att börja använda detta. De körde till min fasa utan bälte i många år (vet faktiskt inte om de gör det ännu?) medan det för mig, som fått lära mig att använda bälte känns absolut fel och ”naket” att inte ha bälte.
Idag är det lite samma sak med skyddsvästarna vid ridning. De mindre barnen ser det som helt naturligt- de vet inget annat- men de flesta vuxna, även de som är ivriga hjälmförespråkare, skulle aldrig få för sig att sätta på sig en väst.
Jag är en av de som sen liten lärt mig att rida med hjälm. Både genom ridskolan och att jag har en mamma som är duktigt rädd för hästar och sjuksjöterska.. Inte en chans att jag hade fått gå till stallet om jag inte lovade dyrt och heligt att ha på mig hjälm!
Och nu skulle jag inte drömma om att rida utan hjälm.
Men säkerhatsvästen har jag blivit van vid. För jag trillade av och slog i ryggen så olyckligt att jag belv sängliggande en månad.
Det fick mig att rida med väst trots att det är klumpigare och varmare (bra nu på vintern ifs)..
Se där! Du bekräftar min teori Jojjo.
Jag vet också personer som först EFTER en olycka börjar tänka mycket mer säkerhetsmedvetet- sent vaknar syndaren ibland!
jag red med säkerhetsväst när jag började rida, men när Jimmy började på mcr bad han mig ta av den för att bättre kunna se hur man egentligen satt. och det är jag sjukt glad över för jag hade fått en extremt dålig hållning och döljt den med hjälp av säkerhetsvästen och jag kämpar fortfarande (typ 5 år efter) med min hållning.
Väldigt intressant synpunkt Lina! Det har jag aldrig reflekterat över; dvs att man kan dölja en dålig hållning genom västen.
Anna har lämnat en kommentar till tt inlägg ”Livet är inte bara orättvist- det är också FARLIGT…”:
Jag har alltid tömkört utan både hjälm och säkerhetsväst och även ridit utan hjälm fram tills att jag fick barn. Sedan dess känner jag ett ansvar gentemot min familj att försöka skydda mig så gott jag kan. Jag har alltid hjälm, dock rider jag med säkerhetsväst enbart då jag rider ut. Även bilkörningen har blivit betydligt lugnare sedan barnen kom ;-).
Svar:
Ja, detta känner jag också igen; att man blir försiktigare (klokare :=))när man får barn!
Ja, jag drar mig inte för att klättra upp barbacka om det innebär att jag slipper gå, tex om man ska leda hästen ett stycke längre sträcka än vad benen tycker är lämpligt :). Kan också om jag tycker att hästen är ”trygg” sitta både utan hjälm och i enbart grimma. Verkligen inte att föregå med något gott exempel men så har jag heller inte hjälm när jag cyklar. Däremot har jag oftast bilbältet på mig i bilen. Det senare efter att ha betalat DYYYRT då en konstapel fick syn på mig utan bältet.
På vintern har det faktiskt hänt några gånger att jag ridit ut utan hjälm då mössan gjort att hjälmkänslan funnits där ändå. Men när jag kommit på mig själv har jag vänt om och hämtat hjälmen. Så egentligen är jag rätt hjälmnoga.
Oj! Efter att ha läst din kommentar Prick kom jag på att jag faktiskt har ”ljugit” lite (det kallas förträngning på psykologispråk :=)).
Jag ”red” faktiskt ganska många gånger barbacka på Décima på väg hem från hennes hage då den var ganska långt belägen i förhållande till stallet. Bara sättet jag tog mig upp på hästen borde ha filmats, typ ”Klumpedunsen på nya äventyr”. Jag fick ställa henne utmed hagstaketet och sedan försöka klättra upp på något ovigt sätt. Fast vid dessa tillfällen ramlade jag aldrig av i alla fall!
Håller helt med Lina om säkerhetsvästen somcdöljer dålig hållning. Massor av ridskoleelver hänger i sin säkerhetsväst istället för att använda sina bålmuskler. Har ridit ut en gång i säkerhetsväst och kände mig som en sköldpadda, totalt osmidig. Hjälm är jag uppfödd med och de gånger jag suttit till häst utan hjälm (här räknas hatten in vid tävling i Msv klass) går att räkna på en hands fingrar.
Själv har jag aldrig ridit med väst så jag kan inte uttala mig men jag INBILLAR mig att den hade begränsat min rörelsefrihet= inte bra!
Ja du, livet är faktiskt rätt farligt, man kan faktiskt dö. 😉
Jag har också växt upp med att alltid ha hjälm vid ridning, och även om jag har ridit ett par gånger utan så blir jag så medveten om att jag inte har hjälm på huvudet att jag inte kan koncentrera mig på ridningen ordentligt.
Det där med säkerhetsväst (som jag faktiskt aldrig haft på mig, men när jag skaffar ny häst så kanske för uteritter och hoppning), jag har också upplevt att den sabbar sitsen på elever. Dels det som Bernie påpekade om att de aldrig lär sig att använda bålmuskulaturen på rätt sätt utan bara hänger i västen, men också att många har fel storlek/modell för sin egen kropp. De blir osmidiga och oföljsamma och har en benägenhet att trilla av oftare än de utan väst… Men det är ju bara mina helt ovetenskapliga observationer efter fyra års arbete som ridlärare. :p
Däremot är ju en väst i lagom storlek med bra passform en himla bra grej, jag säger inte annat. Speciellt när folk landar med ryggen över bommar och bara reser sig och går, då skulle jag kunna kyssa västen! 🙂
Nu kom jag på en så här i efterhand rolig historia om en tjej som trillade av pga sin väst! Vi har en ponny som gärna bockar lite då och då, men sitter man bara kvar så brukar kan sluta efter en stund. Den här tjejen hade god balans och var orädd, så när ”ponnyskrället” satte igång lutade hon sig bara tillbaka och skulle vänta ut honom.
Men se det gick inte! I en bakutspark slog bakvalvet i västens ryggslut så hårt att den puttades upp under näsan på tjejen, som fick ganska rejält ont och kröp ihop och släppte tyglarna för att ta sig om ansiktet. Och i det läget har man inte så stora chanser att sitta kvar…
Allt gick dock bra, som tur var, hon gled ner över halsen och stog på händer över ponnyns huvud. Jag kunde gå fram och fånga henne. 😀
Faran med att köpa en aningens stor väst att ”växa i”.
Ja den begränsar en sjukt mycket i! Jag har slängt min. Sist jag använde var när vi skulle rida en uppvisning inne på gräset i mitten av travbanan. Alla hade väst första gången, för vi trodde hästarna skulle vara jättedumma. Det var dom inte, och därför lämnades västarna kvar i skåpen 😉
Hej Moa!
Tack för intressanta reflektioner och berättelser om säkerhetsvästar som jag som sagt inte har egna erfarenheter av. Kanske en tankeställare för vissa?