För många år sedan anklagade en dåvarande pojkvän mig för att ha hund som ett barnsubstitut. Kanske hade han rätt- jag har aldrig velat ha barn medan jag däremot under många, många år ville ha hund och även hade 3 hundar i 20-års åldern. Sedan om man ska kalla detta substitut eller ej -tja….det är väl upp till var och en att bedöma.
Hur som helst blev jag nyligen påmind om att djuren också kan ha oss människor som substitut för artfränder.
Archie har alltid varit väldigt tillgiven men han gnäggar sällan och visar inte själv att han är kelig; man kan gosa med honom hur länge som helst (gärna när han ligger ner) men det är liksom aldrig han som ”tar initiativet”. Förmodligen får han utlopp för sitt ”gose-behov” med Birk i hagen.
När han fick fång märkte jag en markant skillnad. Inte nog med att sällskapet med Birk upphörde temporärt, Archie blev ju också understimulerad på andra vis genom att ha boxvila och inte motioneras. Då plötsligt började han gnägga tämligen ofta och när jag borstade honom började han också ”fnatta” mig så som man ser att hästar gör på varandra. Nu gjorde han förvisso detta bara när jag masserade honom men detta hade aldrig hänt förut och nu sedan livet återgått till det vanliga med Birk och daglig motion har även fnattandet upphört (skönt för gossen var ganska ”hårdhänt”- jag välte nästan, ha ha) .
En arbetskamrat berättade igår att deras nymfparakit-hane som de haft i flera år och som varit otroligt kelig helt slutat kela med henne och hennes sambo sedan de köpte en hona åt honom! Borta är de mysiga stunderna med fågeln som nu bara har ögon för sin artfrände.
Arbetskamraten är inte så nöjd men fågeln är desto nöjdare :=)!
