Jag tror nog att de flesta av er instämmer i rubriken- visst hör god mat till ett av livets glädjeämnen?
Jag hade en arbetskamrat som tyckte motsatsen; att äta var bara ”jobbigt” och hon önskade sig ett piller som kunde tillgodose hela dagsbehovet av näring; ett resonemang som jag, mat-gamen- inte alls kunde förstå.
Men förutom att det är GOTT/njutningsfullt att äta så vill jag påstå att det också är ett av de säkraste sundhetstecknen, eller snarare tvärom: om man INTE vill/ kan äta är det oftast en kraftig varningsflagg för något.
Jag har haft hästar som har varit ganska sjuka (kraftigt förkylda, buköppnade, fångangripna osv) men MATLUSTEN har det aldrig varit något fel på, inte ens i dessa ”smärtsituationer”.
Jag har berört det tidigare och säger det igen: djur som äter dåligt bör man verkligen kolla upp, så vida de inte ”alltid” varit små i maten/ kräsmagade.
Sedan behöver det inte alltid vara en fysisk åkomma som gör att djuret inte äter, det kan också vara något psykiskt; kanske är hästen stressad, vantrivs, är mobbad i flocken eller något liknande.
Då jag köpte min första hund, en schäfertik, kunde jag knappt få i henne någon mat. Torrfodret kunde hon inte äta torrt för det satte sig i halsen på henne och blötte man upp det lät hon det stå så länge att allting surnade och jag fick slänga helt orörda matskålar.
Om man gav det uppblötade torrfodret med MATSKED (!), dvs handmatade hundrackaren åt hon men så fort man ställde fram skålen (efter att hon slurpat i sig hur många matskedar som helst) så vände hon demonstrativt bort huvudet igen.
Till saken hör att denna schäfer hade den sämsta kondition jag någonsin varit med om hos en hund; efter 1 timmes promenad kunde hon flämta inne i lägenheten i FLERA TIMMAR (helt sant!). Jag var helt förskräckt och trodde att hon kanske hade hjärtfel eller något (jag och dåvarande sambon FICK hunden gratis av ett par som inte kunde ha kvar henne) och hade inte blivit förvånad om hunden en dag bara hade segnat ner och dött.
Men dog gjorde hon inte, min fina Ketty, utan tvärom byggde jag upp hennes kondis så att hon till slut var stark som en björn. Hon kunde springa med hur länge som helst när vi var ute och körde travhästar och i och med att konditionen kom så slutade också all ”petighet” vad gällde maten.
När Ketty hade förvandlats från flämtande potatissäck till en outtröttlig atlet fanns det inte DEN maten som hon inte slukade i ett nafs.
Alla mina andra hundar och hästar har redan från början visat att de brås på sin matglada ägare och deras magar tycks liks undertecknads som ”hål utan botten” = går att äta hur mycket som helst.
Nu äter ju varken jag eller djuren obegränsat ändå och även om vi skulle VILJA men som sagt: vi skulle inte tacka nej om det inte hade påverkat oss negativt.
