Känner ni ibland/ofta att ”vanliga” människor som INTE har djur har svårt att förstå ert liv, era prioriteringar och val?
Att det kan vara svårt att förklara varför man stiger upp i ottan 360 dagar om året, varför man betalar tusentals kronor per månad för ett djur som kräver så mycket mer än just ”bara” pengar, varför man inte gärna reser på långsemestrar även om man skulle ha möjlighet till det osv?
Ska jag vara ärlig så UNDVIKER jag att prata för mycket om mitt hästintresse med ”icke-likasinnade” just för att jag känner att jag ibland har svårt att förklara varför jag gör som jag gör, för ibland begriper jag det knappt själv heller :=).
Ibland, i sådana människors sällskap, känner jag mig snarare som Birgitta 12 år än Birgitta snart 43 år; lite fjantig och omogen helt enkelt.
Eller som min pappa sa för några år sedan:
”När ska du sluta med din HOBBY” och jag fick förklara att hästar är en LIVSSTIL, något HAN finner tämligen obegripligt.
När Archie eller någon av mina andra hästar varit sjuka har hela min värld rasat. INGENTING har kunnat glädja mig.
När det kommer till olika kostnader förknippade med hästen betalar jag oftast utan att blinka medan jag är långt snålare mot mig själv vad gäller kläder, andra nöjen osv.
Att stiga upp innan 06.00 7 dagar i veckan tänker jag inte ens längre på; jag bara GÖR det och längtar inte precis efter sovmorgnar eftersom jag vet att jag ändå inte hade kunnat sova vidare och samtidigt veta att Archie står i boxen och väntar på att få komma ut i hagen.
Osv….
Nej, vi djurmänniskor är nog ett extremt uppoffrande släkte och jag kan förstå att det kan vara mer eller mindre obegripligt för de som inte själva har djur.
”Det är ju bara en hund/katt/kanin” tänker säkert många.
”Det finns nya att köpa”
Min egen man sa en tid efter att vi skaffat hund att han först NU, när han själv är en fullständigt förälskad och besatt hundägare, förstår mina känslor för Archie.
I mitt arbete möter jag ibland väldigt ensamma personer som på fullt allvar säger att de skulle ta livet av sig om deras hund togs ifrån dom. Och jag TROR dom. För JAG kan förstå denna kärlek till ett djur (även om jag själv inte skulle gå så långt hur mycket jag än tyckte om en annan varselse) något som man som sagt inte alltid gör om man inte själv har varit eller är djurägare.
Ohh. vad jag känner igen mig.
Får dagligen försvara min ”hobby”. Att min gamle häst inte får ”stå”!
Att jag inte kan resa bort.Och reser jag någonstans, helst bara över natten. Och tyvärr jublar jag inte när vi på jobbet ska resa på spa och vara borta från ons-lör!!!!!!HUUUUU.
Ha dé Marre
Det du har skrivit är så rätt!!
vet själv många gånger som vännerna frågat om man ska gå ut men man tackat nej för man hellre är en timme extra i stallet på kvällen och en timme extra på morgonen 🙂
Djuren tar över vår värld!! :D:D
Hihi…ja, man är inte alltid så supersocial som djurägare!
Och några konferenser med övernattningar uppskattas INTE för min del! JAG VILL HEM (till hästen :=))!
Och heller kan de inte forsta att man valjer bort barn pga sina djur. Jag diskuterar heller inte mina djur med icke djurfolk.
Ja, att man (jag) har valt bort barn, inte för att jag HELLRE har djur utan helt enkelt för att barn inte INTRESSERAR mig alls har varit svårsmält för en del.
Fast där tycker jag att synen på att inte vilja ha barn har ändrat sig de 20 senaste åren faktiskt. DÅ tyckte säkert 90 % att jag var ”konstig”, idag är det långt mer accepterat. Och fler och fler verkar också välja att leva på annat vis än som ”mamma-pappa-barn”.