Härom dagen stod jag och granskade Archie och kunde konstatera att han nu verkligen gått ner rejält i vikt = perfekt i hull rent objektivt och liiite för smal enligt hans ägare :=).
Den gigantiska späck/hingsthalsen har faktiskt reducerats till något som jag skulle beskriva som en ”klen hingsthals”.
Sammanfattningsvis är jag överlycklig åt en sund och flott häst som kommit tillbaka till 100 % efter fångattacken i november.
Jag tror att jag på bloggen nämnde att min tränare berättade om ett fint dressyrsto i Archies ålder som fick fång någon vecka efter honom och som då var rätt illa däran. Denna häst fick hovbensrotationer och kommer ALDRIG att bli helt återställd så nu är det ett försök i avelsboxen som gäller. Hade hon varit en valack hade det varit bye-bye! Så det där med fång är verkligen ett LOTTERI där Archie hittills tycks ha dragit en lycko-lott!
På tal om hingshalsar kom jag att tänka på en ”incident” som utspelade sig för många år sedan då jag ägde Heron.
Heron, vars hals var i princip raka motsatsen till Archies och tog ÅR, ÅR, ÅR att bygga upp till hälften av den sistnämndes var efter Flyingehingsten Herkules.
Jag tyckte att det var så ironiskt med Herons förhållandevis klena hals till hans 173cm särskilt som just Herkules var känd för att ha en av de absolut grövsta hingsthalsarna på den tiden.
En dag fick jag och en av mina dåvarande Petra-skötare (jag har haft 2 skötare som båda heter Petra, dock ej samtidigt) för oss att vi skulle åka till Flyinge och titta på Herons pappa. Vi ville helt enkelt se denne hingst IRL och eftersom Flyinge ligger så nära vårt stall var detta lätt ordnat.
Sagt och gjort; vi kom fram till Flyinge och började vandra runt mellan boxarna. Då vi fick syn på Herkules var det som att se Heron med ett tillägg av 200 kilo späckhals och jag var helt fascinerad över hur lika hästarna var IRL.
Och så denna hals! Jag var bara tvungen att KÄNNA på den och stack därför in hela min arm genom boxgallret för att verkligen klämma till.
Det bar sig inte bättre än att min arm FASTNADE och jag fick snabbt panik när jag fick för mig att jag inte skulle lyckas dra ut armen innan någon personal kom och undrade vad i hela fridens namn jag sysslade med.
Jag drog och slet samtidigt som jag väste till Petra ”jag får inte ut armen” och lyckades så småningom faktisk få ut en vid det laget ganska öm arm.
Så slutade mitt första möte med Herkules och jag är än idag tacksam över att han förutom sin jättehals också var känd för att vara mycket snäll. Det hade annars varit en baggis för honom att hugga mig rejält i armen om han hade velat.
Och på tal om späckhalsar och Herkules så var det faktiskt ockskå så han fick sluta sina dagar, dvs han fick fång och avlivades därför.
HAHA! Kan se framför mig hur armen sitter fast och gallret vägrar släppa taget! Jag kan lätt föreställa mig paniken =).
När man fastnar sådär är det ju lätt att man spänner musklerna så armen blir STÖRRE!
Du får väl publicera en bild på din klena =) häst så vi bloggläsare får beundra den också!
Ja, det var otroligt hur LÄTT det gick att köra in armen och hur svårt det sedan var att få ut den; förmodligen just pga paniken.
Har råkat ut för samma fenomen med läderridstövlar som jag vid T V Å
tillfällen har fått klippa upp! Inte roligt men den panik man får när benet känns som att det har svullnat upp till dubbel storlek är inte att leka med!
Ska se om jag kan ta något kort på den lille svarte snart. Tyvärr är han väldigt intresserad av kameran så det är svårt att få ordentliga kort på ”behörigt avstånd”.
Jag kan göra ett försök på lördag med bilder på honom!
Det hade verkligen varit superbra!
Mina bilder har hittills inte varit mycket att hänga i granen *GARV*!
Vilken rolig historia 🙂 Ja, Herkules är en legend för oss som gillar rejäla halsar och varit med ett tag. Det är fortfarande min dröm att ha en häst efter Herkules. Tyvärr har jag även en extremt stor förkärlek för långbenta fullblod och i kombination hade det kanske inte varit så snyggt.
Roligt att du nämnde Herkules. Jag påtalade honom i samband med att en tjej i stallet skrev sitt specialarbete om Flyinge. Jag frågande henne om hon skrev något lite extra om Herkules och hon såg helt frågande ut. Dressyrtanten i mig tog mycket illa upp då jag anser att det är minst lika viktigt att kunna sin hingsthistoria som sin kungahistoria. Skickade med henne en hingstkatalog anno tidigt 80-tal med de riktigt stora. Herkules, Urbino, Flamingo och grabbarna. Det var tider det 🙂
Ja, Herkules hals gick inte av för hackor, det är en sak som är säker :=)!
Jag tränade vid några fåtal tillfällen för hans dåvarande tävlingspartner Lars Andersson (Lussans sambo) och ångrar att jag inte passade på att fråga om det var någon speciell känsla att sitta på en häst med en sådan jättenacke. I min värld borde Lars knappt ha kunnat SE över halsen *SKRATT*!