I förra veckan var det en bloggläsare som tyckte att jag borde skippa träningen för Birgitta ett tag och i stället lägga pengarna på att lämna bort hästen till någon form av tillridning eftersom jag (och tränaren) tycker att Archie verkar ha så svårt för sidvärtsrörelser för höger skänkel (vilket kanske beror på MIG och inte på hästen).
Jag svarade att detta inte kändes aktuellt för stunden och vill gärna vidareutveckla mitt resonemang lite.
Varför man har häst beror på ”tusen” olika anledningar som det skulle ta en dag att ens försöka lista.
För egen del har jag häst för att jag älskar att rida dressyr. Jag tycker att det är roligt att träna, att utvecklas och att kunna omsätta detta på tävlingsbanan.
Även om en skickligare ryttare hade nått bättre och/ eller snabbare resultat än jag på MIN häst så föredrar jag att göra jobbet själv.
Det är först då jag känner att jag verkligen inte reder ut något som jag skulle ta hjälp i form av att lämna bort hästen.
Min förra häst Décima hade oerhört svårt för att lära sig att göra korrekta galoppombyten. Hon var oftast ”ett halvt efter bak” vilket även för skickliga ryttare är svårt att korrigera när det väl blivit befäst.
Jag och dåvarande tränaren försökte att lära hästen att byta korrekt länge men fick till slut inse att ”hjälp utifrån” behövdes och en annan fd elev till tränaren engagerades också i detta syfte.
I flera månader körde jag 1-2 gånger i veckan till denna kille så att han skulle hinna rida innan jag var tvungen att vara på mitt arbete på morgonen (tur att även HAN var morgon”pigg”).
Jag hade inga som helst problem med att varken lägga den tid eller de pengar som detta kostade mig för JAG redde inte ut problemet själv.
Som jag svarade bloggläsaren i förra veckan så stänger jag inte heller dörren för att lämna bort Archie om sidvärtsproblematiken forsätter/ inte förbättras men så länge det går framåt så kämpar jag på.
Så vill JAG ha det även om andra hade resonerat och resonerar helt annorlunda.
Jag känner till mer än en ”normalryttare” som köpt en fin häst som sedan lämnats bort för ”proffsridning”. Efter x antal månder hos proffset så anmäler ordinarie ryttare till en LA dressyrklass som (föga förvånande) vinns på 70 % eller mer.
KUL? Tja…för DEN ryttaren är det säkert det för annars antar jag att den inte ens hade anmält sig till tävlingen men för MIG hade det inte varit det minsta kul eller givande.
Jag hade bara känt pressen av att vara tvungen att göra en superprestation ”nu när proffset xx ridit hästen så länge” och hade dessutom inte känt att JAG hade den minsta DEL i segern.
När jag hopptävlade med Heron var det många som var avundsjuka på min väldigt bussiga och hopp-skickliga häst. Jag var, framför allt i början av vår karriär, verkligen så långt ifrån en skicklig och rutinerad ryttare som man kunde komma och ändå så hoppade den snälla hästen och tog en massa rosetter åt sin halv-förvirrade ägare.
Jag har inga skäl i världen att inte tro att hästen hade hoppat ÄNNU bättre/högre och tagit ännu fler placeringar på kanske en ännu högre nivå med en skickligare ryttare men ändå föresvävade tanken att låta någon annan träna/tävla hästen aldrig någonsin mig.
Jag hade köpt hästen för MIN skull och ville också vara den som skulle träna och tävla den, på gott och ont.
Så resonerar jag alltså även idag även om som sagt någon annan ryttare säkerligen hade lyckats bättre. Men så länge jag inte känner att jag SKADAR Archie eller utsätter mig själv för några risker så kommer jag att kämpa på, förhoppningsvis inte med en dåres envishet utan genom att få de resultat jag hoppas på.
Fråga: Har det hänt att Du låtit någon tränare ”knöggla till hästen”, dvs rida den själv under Din lektion om ni fastnat helt?
Jag tycker det är bra att min tränare själv vid problem ”provridit” mina hästar för att generellt ha en feeling för dem, som underlättat undervisningen.
Jag har TYVÄRR haft extrem otur eller vad man ska kalla det vad gäller tränare som ridit mina hästar:
Min första riktiga tränare (sedan jag köpte egen häst) ville MER än gärna sitta upp på Heron. Tyvärr fick detta till följd att hon aldrig hoppade av hästen, inte förrän han var så ”darr-bent” att det kändes helt meningslöst för mig att sitta upp igen. Detta gjorde tränaren för att hon tyckte att Heron var ”rolig” att rida på men det GAV inte mig något eftersom hon inte arbetade med någon promblemlösning utan mer ”stajlade omkring”.
Den andra tränaren uppfattade jag som en FEGIS som visade detta i både ord och handling. Hon var tvungen att försäkra sig flera gånger om att Décima verkligen VAR snäll (trots att hon sett mig rida ”tusen” gånger) innan hon satte sig i sadeln och sedan red hon hästen EN gång och det var inte i många minuter. Suck..
Nuvarande tränaren rider inte längre sedan något år tillbaka (pga ålder).
Jag skulle jättegärna vilja att min tränare kunde sitta upp och känna på hästen men nu är det som det är….
Min ”riktiga” tränare hade alltid Calvin i ”tuktskola” under mina sommarsemestrar när hästen var yngre. Det var guld värt. Nu är det väl 5 år sen han red honom, men det medför (+ förstås det faktum att han varit min tränare i 11 år)att han känner hästen som handen i handsken och vet precis vilka knappar som finns och hur jag ska trycka på dem.
Min väninna Agneta har suttit upp 2 gånger på Prima när jag haft problem med ett par saker och jag blivit BLÅ i ansiktet av frustrationn (Agneta också!!!). Då har hon kunnat visa hästen vad den ska göra, som den kanske inte förstått eller inte velat, eftersom Agneta är betydligt mer krävande. Det har hjälpt genom att a) jag fattar att det är MIG det är fel på (host) som inte kan förmedla vad jag vill och; b)hästen lär sig mer eller mindre med en gång.
Enbart fördelar för alla.
Jag kan bara instämma i de fördelar du räknar upp Eva.
Vill inte trampa på ömma tår (man vet aldrig exakt vilka som läser här fast jag VET att en del från stallet gör det) men jag anser inte att denna hjälp finns att få på ridskolan.
Jo, EN person är faktiskt redan vidtalad och kommer att sitta upp på Archie framöver om jag och Birgitta anser att det behövs (om inte sidvärtssvårigheterna minskar). Vill dock inte orda så mycket mer om det här i dagsläget.
Jag har emellanåt funderat på att skicka mina två hästar på tillridning, när jag känt att det kört ihop sig med något. Men min tränare har varit helt emot detta (trots att han själv är beridare och skulle kunna tjäna en hacka), han tycker att jag har pass så mycket rutin nu att jag borde lära mig lösa saker och ting själv (men med tränares hjälp förstås). Och visst är det så, men man blir ju lätt lite lat/bekväm :).
Jag har lämnat i väg många av mina hästar till bättre ryttare än jag flera gånger kanske inte för att jag har haft några större problem utan för att häst verkligen ska få en bra utbildning av någon bättre än mig. Och jag har dessutom märkt att detta har stärkt mina hästars självförtroende eller vad man nu ska kalla det. Mitt tävlingshäst lät jag en annan ryttare hoppa högre klasser än vad jag vågade detta för att hon var ett sto och där vill man ju ha bra resultat i högre än typ blåbärshoppning.
Istället för att sitta och slita med något som tar mig år att lära hästen och som troligtvis också sliter mycket på den så lämnar jag heller iväg den och får den utbildad så att jag kan fortsätta lära mig själv hur jag ska göra för att få den att göra rätt. Kanske kan det var så att hästen behöver andra signaler än vad jag kan ge den.
Äsch detta blev flummigt hoppas du förstod lite av vad jag menade.
Hej Scilla!
Jag förstår absolut vad du menar och ser heller inget fel i hur du resonerat.
Om jag av någon outgrundlig anledning skulle behöva tex ”hoppresultat” med Archie så skulle jag verkligen inte börja hopptävla själv; det är jag för kass för i dagsläget :=). Då skulle jag anlita någon annan.
Inte heller skulle jag sitta och slita med något dressyrproblem i flera ÅR, då skulle nog både jag OCH hästen bli knäckta.
Kan du inte tänka dig att träna för någon annan. Nu menar jag inte isället för att rida för Birgitta utan också. Man kan få ganska många nya tips att kombinera med de du får av din ordinarie tränare. Även om du anser att det inte finns någon högre klass än din på ridskolan så vimlar ju skåne av bra tränare. du har ju dessutom bil och släp så att köra iväg kan ju inte heller vara det stora problemet. I mångt och mycket kan en annan tränares förmåga att förmedla saker göra att poletten trillar ner både på häst och människa. Bara ett tips alltså, man är ju inte precis gift med sin tränare, så att man ser sig om utanför det egna hemmet bör ju inte störa…
Visst kan jag tänka mig att prova att rida för någon annan tränare, vi är ju, precis som du säger inte gifta med varandra :=).
Jag försöker höra mig för bland mina medtävlare vem DE tränar för, om de är nöjda osv.
Det är ju oftast inte så att man bara kan ”dyka upp” på diverse träningar.
En del tränare (min egen tex) tar inte nya elever pga tidsbrist, vissa klubbar har bara träningar för egna inackorderingar (”min” ridskola tex) osv.
För min del handlar ridningen om att utvecklas tillsammans med hästen. Inte att visa upp mig på tävlingar. Det vore dessutom inte lika kul att tävla om man inte jobbat för det på egen hand. Just nu kämpar jag med en just inriden dam som är 11-år 🙂 Det är som att rida en unghäst och inget i världen gör mig lyckligare än om vi lyckas göra en ordentlig hörnpassering 🙂 Även om det gått snabbare att lämna iväg henne på träning skulle jag inte för en sekund vilja gå miste om de små vardagliga framstegen och min hästs glädje när hon förstår att hon gjort ”mamma” nöjd 🙂
Tack för en fantastiskt bra blogg!
Hej Linda!
Kul att du gillar bloggen!
Ja, man resonerar ju som sagt olika vad gäller ”tillridning” och att själv kämpa sig fram till olika resultat. Jag är väl mer som du (även om jag tycker om att tävla) och väljer inte tillridning som första alternativ, snarare som ett av de sista. Men man ska inte heller kämpa in absurdum, DET kan ”skada” både en själv och hästen, inte kanske framför allt fysiskt men genom tappat självförtroende, tappat intresse osv.