Bara att jag ställer frågan i rubriken gör väl att ni som känner mig förstår vad jag anser är svaret, dvs
NEJ!!!!!!!
Ridsport är verkligen ingen rättvis sport men å andra sidan finns det så mycket annat i livet som inte heller är rättvist så varför skulle just hästar och ridning vara ett undantag?
I den bästa av mina världar skulle den som tränade mest och idogast också var den som fick de största framgångarna men hur många gånger är det så?
Tja, ibland är det så men långt ifrån alltid!
Att vara ambitiös som ryttare skadar verkligen inte men tyvärr finns det så mycket annat som också spelar in och där skulle jag nog vilja säga att pengarna är vääääldigt viktiga!
Hörde om ett flickebarn vars föräldrar nyligen köpte en….vattenmatta….för 15.000 kronor åt henne! Har man dessa pengar att lägga på ett hinder kan ni ju själva räkna ut vad man har för resurser att lägga på hästmaterial, träningar och tävlingar.
Kan ju som ett sidospår berätta att Heron var väldigt skeptisk till att hoppa just vattenmattor. Vad gjorde snål-Birgitta som verkligen varken hade eller skulle få för sig att ge 15.000:– för en vattenmatta?Jo, hon bad sin hästskötare Petra, vars föräldrar bodde i villa, att ta med sig stora ljusblå soppåsar som de använde till sitt sopkärl. Soppåsarna breddes snyggt ut under ett vanligt hinder och vips så hade vi gjort vår egen vattenmatta gratis!
De som har mer än en häst att rida dagligen har ju dubbelt (eller mer…beroende på hur många hästar de har) så mycket träningstid på hästryggen som enhästars-ägaren.
Blir en häst sjuk och man har flera så påverkas man inte alls i lika hög grad som den som bara har en häst.
Har man gott om pengar kan man åka på de träningar och tävlingar man vill och som verkligen passar och behöver inte prioritera bort någonting för att man helt enkelt inte har råd.
Tyvärr är det ju också så att det inte går att tävla lika framgångsrikt med vilken häst/ponny som helst och de djur som objektivt sett har talang kan ibland kosta långt mer än vad en normalinkomsttagare kan köpa sig utan att ta banklån eller dylikt.
Så nog styr pengar en hel del inom ridsporten, att hävda något annat är naivt anser jag.
Sedan kan man visst det lyckas väldigt bra med både en från början ”medioker” häst och utan en släpvagn full av guldpengar men det är snarare undantag än regel vill jag påstå.
Och tyvärr tycker jag att utvecklingen går allt mer åt att man ”måste” ha en superhäst och/eller mycket pengar för att lyckas på tävlingsbanorna.
Om jag jämför hopptävlande i de lägsta klasserna idag med hur det var för 20 år sedan så tycker jag att det har blivit mycket svårare till och med på den allra lägsta nivån (90-hoppning eller LD som det hette förut). Hinderna är ”tittigare”, det är svårare vägar, fler parallelloxrar osv. Och sedan blir det bara svårare och svårare ju högre upp i klasserna man kommer.
Hur det var med dressyrekipagen i lätt klass för 20 år sedan minns jag inte eftersom jag då mest tävlade hoppning men på LA-nivå och högre idag är det, tycker jag, väldigt många fina hästar.
Åker man idag och tittar på en ponnyhopptävling så möts man av stora lastbilar, barn med flera hästar ”i bagaget”, superflott utrustning osv. Så var det inte när jag såg barn hoppa för 20 år sedan. Då kunde man komma med någon lurvig russkorsning tex och kämpa sig över hinderna- en sådan häst skulle nog om inte skrattas ut så i vart fall betraktas som unik idag och framför allt fullständigt chanslös!
Det jag tycker är kul med ponnybarnen är att många idag rider väldigt snyggt och ”korrekt”, förr såg jag mer ”plattan i mattan”-ridning, dvs full gas i näst intill halvsken över hinderna och ett barn som knappt kunde hålla sig kvar i sadeln. Men samtidigt tycker jag att det är trist med dessa lastbilar i miljonklassen och pressen på att prestera som jag är övertygad om att många barn lever med (vilket också bekräftats av ponnybarn jag talat med). Om mamma och pappa köper en ponny för 250.000 går det minsann inte att peta en bom inne på banan!
Men det beror väl ändå på vad man menar med rättvisa?
Är det rättvist att en häst som kostade 50 000 kronor ska slå en som kostade 500 000?
Är vad du egentligen menar att alla ska ha lika mycket pengar?
Eller att vi tävlar i vem som tränar mest? Räknas då mest såsom i flest pass, flest minuter, mest svett…
Men inte det heller, för då var det orättvist att vissa får träna mer än andra (läs, ha flera hästar)…. 😉
Dressyr kan vara orättvist på andra sätt, i och med att det är en bedömningssport, men att kalla ridsport som tävlingsgren orättvis för att inte alla som vill får lyckas?
Finns det någonting som i så fall är rättvist?
Ska vi sätta betyg i skolorna efter hur många minuter eleven studerar istället för på resultatet?
Intressanta frågor.
Så klart är även begreppet RÄTTVISA/ORÄTTVISA helt eller delvis subjektiva begrepp; det jag tycker är rättvist kanske du tycker är orättvist.
Om en 50.000-kronors häst slår en 500.000-kronors häst skulle JAG säga att det i dessa OVANLIGA fall i så fall beror på att den billigare hästen TROLIGEN tränats mer/bättre (också ett subjektivt begrepp förvisso) och i så fall är ”värd” att slå den dyrare hästen utan att man ska tycka att detta är orättvist.
Men visst; jag förstår vad du menar…
Det jag mest ”hänger upp” mig på är att hästsporten enligt mig OFTA är väldigt ”penga-styrd” om man vill tävla annat än i de absolut lägsta klasserna. Men så är det kanske i alla/många/de flesta sporter?
Man kan absolut hanka sig fram i tävlingssammanhang på en 20.000-kronors häst, utan att träna för någon som tar någon hundralapp per träning, med lånat släp, billig utrustning osv men JAG ser faktiskt YTTERST sällan detta och då har jag ändå tävlat i mer än 20 år på just mer eller mindre de lägsta nivåerna.
Nu är ju detta en rent filosofisk fråga; men det är kanske också rättvist att den som lägger ned mest resurser (pengar + träning) får bäst resultat? 😉
Lite fult att säga i Sverige idag, då det anses finast att inte betala mycket för hästar + träning…
Jag är själv stolt över att min billigt inköpta häst utvecklas fint och jämför gärna med den dyra hästen… Så jag är inte ett dugg bättre själv alltså! 😛
Men det känns som ett ganska bakåtsträvande sätt att se på saken?
Det bör ju vara bättre att de som satsar lyckas?
På så sätt skapar vi fler som vill satsa, får en större ridsport (visst, med risk för att den blir allt för elitinriktad) och en större ekonomi i ridsporten = bättre villkor för uppfödarna (kan få betalt för sina bra avkommor), för de duktiga tränarna (kan ta betalt för sina tjänster) osv.
Men som sagt, detta är rent filosofiskt!
Och jag tror att ”alla” tycker som du (och som jag rent spontant vill göra) att det är kul att slå de fina/dyra/sponsrade/ekonomiskt oberoende ekipagen med egna små medel.. Men egentligen är det nog inte rättvist! 😉
Fast du missar en viktig poäng Johanna vad gäller pengarna.
Hade ALLA haft/ haft möjlighet att tjäna/få lika mycket pengar hade jag kunnat köpa ditt resonemang om att den som satsar mest pengar och tränar mest ska ha störst framgångar.
Men ta tex mitt exempel i inlägget ovan om flickan som av sina föräldrar får en vattenmatta för 15.000:–. Hon har dessutom ett eget ridhus och mer än en häst. Tror du verkligen att det barnet har samma förutsättningar som ungen vars ensamstående morsa jobbar som vårdbiträde? För det tror INTE jag. Inte om vi ska generalisera i alla fall. Vårdbiträdets barn kanske till slut ändå lyckas bättre än vattenmatte-flickan men mest sannolikt inte.
Annars håller jag absolut med dig om att det är roligt att klå ”fina” hästar med en billig dito. Det fick jag uppleva MASSOR av gånger med Heron, min 30.000-kronors häst som slog hästar som kostat det tiodubbla. Till mitt ”försvar” kan jag väl säga att förutom att Heron hade egen talang (vilket hans ägare sorgligt nog inte hade) så TRÄNADE vi KOPIÖST och extremt ambitiöst, lång mer än vad jag såg andra göra.
Som sagt, det är filosofiska frågor detta och något som återkommer överallt i samhället (och i politiken).
Ska alla ha samma förutsättningar?
Lika mycket pengar?
Jag anser att alla ska ha en viss grundnivå; skola, vård, boende, mat osv.
Vi ska inte skapa stora klyftor.
Samtidigt anser jag också att alla inte ska ha samma förutsättningar, dvs vi lever inte efter åsikten att alla ska dela lika på tillgångarna.
Samma problem finns i fler idrotter, utan att det är så mycket pengar inblandat.
Det spelar ingen roll hur mycket man tränar, alla blir inte Christian Olsson eller Foppa eler Zlatan för det.
Sådan ”rättvisa” finns inte.
Ska vi då kalla det orättvist?
Får man fråga hur mycket du fick betala för Archie?
Anna:
Visst får du fråga det; det har aldrig varit någon hemlighet.
Jag har ”bytt upp mig” för varje häst utifrån mina ekonomiska möjligheter.
Heron kostade 30.000, Décima 50.000och Archie 110.000. Alla har i princip kostat mig alla mina besparingar men så är de också betalda kontant.
Nästa häst hoppas jag att jag har råd att köpa för ännu mer pengar = FÖRHOPPNINGSVIS ännu bättre häst än Archie som enligt mig är bättre än Décima som i sin tur var bättre än Heron. Enligt min erfarenhet får man oftast det man betalar för, på gott och ont.