Ett av mina lyckligaste ögonblick i arbetslivet var då kollegan X lät meddela att hon hade sagt upp sig. Plötsligt insåg ateisten Birgitta att ”Gud hör bön” även om det tog honom något år att fixa det hela!

Jag har efter mer än 20 år i mitt yrke av naturliga skäl haft en mängd kollegor som jag arbetat mer eller mindre nära med. Trots att mina arbetskamrater ibland varit mina raka motsatser vad gällt ålder, hobbys, livsåskådning, you name it så har samarbetet ändå fungerat fullständigt friktionsfritt och en del kollegor har jag till och med umgåtts med privat.

Men så kom då kollegan X till min arbetsplats och efter en lugn inkörningsperiod som X troligen behövde för att bli lite ”varm i kläderna” så började några tunga år.

X visade sig vara oerhört lynnig och vi arbetskamrater kunde mycket tydligt märka hur hennes kvällar/helger hade förflutit med sambon eftersom detta direkt reflekterades på arbetsplatsen.

X kunde vara oerhört vänlig, charmig, generös och pratsam för att dagen därpå vara som en omvänd hand och ibland direkt ovänlig och obehaglig. Man visste aldrig på vilket humör man skulle möta X och de dagar då det tydligen inte var så bra på hemmafronten var det inte roligt att arbeta med X.

Under en period blev X min närmsta kollega vilket var förfärligt eftersom X själv surt konstaterade att man ju träffade sina kollegor mer än man träffade sina respektive, i alla fall på vardagarna. Och det hade ju X fullständigt rätt i. 8 timmar om dagen med denna ibland ohyggligt misslynta människa som inget och ingen kunde tillfredsställa slet oerhört på mina krafter.

För att göra en lång historia kort så blev situationen på arbetsplatsen till slut så ansträngd och fler och fler arbetskamrater började öppet kritisera X och hennes beteende varför X fann för gott att söka sig till andra jaktmarker.

Jag kan bara hoppas för hennes egen skull att det som utspelade sig på vår arbetsplats lärde henne något men tyvärr tror jag inte att sådana personer har förmågan att se att det kan vara något ”fel” på dom själva utan anser att allting dåligt är orsakat av andra.

Tyvärr har jag också stött på sådana här lynniga personer även inom hästeriet.

Ägaren till det stall där jag tränade med Heron den allra första tiden var en sådan där lynnig person som man aldrig visste på vilket humör man skulle möta.

Ena gången när man kom dit var han ”tjenis och bundis” med en, snackade som bara den och ställde tusen frågor om allt möjligt medan man vid nästa träningstillfälle fick känslan av att stallägaren skulle kasta ut både en själv och Heron om denne råkade bajsa på stallgången (Heron alltså- inte stallägare, ha ha).

Och det värsta var faktiskt inte stallägarens ibland usla humör utan känslan av att inte veta när och om detta humör skulle visa sig! Mycket obehagligt!

En tränare jag kände hade liknande tendenser. Ena gången pratsam och glad och nästa gång korthuggen, spydig och med blickar som signalerade ungefär ”gud vad du tråkar ut mig TOTALT”.

Om ni minns så har jag i tidigare inlägg skrivit om ”ordningspoliser” i stallet och tyvärr är det inte helt ovanligt att den lynniga personligheten just återfinns hos dessa poliser. Ibland går det bra med ett visst beteende tex medan man nästa gång blir utskälld för att man gör på exakt samma sätt som tidigare tydligen varit helt OK.

Hur ska man då förhålla sig om man kommer i kontakt med en lynnig person?

Min trista erfarenhet är att det är väldigt svårt och ibland rent av omöjligt att lära en gammal hund att sitta, dvs ändra en vuxen persons beteende och inställning till livet i allmänhet och människorna i synnerhet.

I min arbetskamrat X fall försökte jag tex att konfrontera henne med hennes lynnighet vilket i sig var oerhört obehagligt. Jag kan ibland vara väldigt konflikträdd och det var verkligen inte lätt eller roligt att prata med kollegan om att jag upplevde det som att hon i princip mobbade mig.

Kollegans enda svar på min långa utläggning om hur dåligt jag mådde var att hon själv inte alls upplevde att hon var lynnig och hon hade tusen försvar till allt jag sa.

Så vad jag skulle vilja råda de som råkar ut för lynniga personer är att helt enkelt göra allt för att undvika dom.

Står man i ett stall med en lynnig stallägare – försök att byta stall!

Tränar du för en lynnig tränare- hitta någon annan!

Har du lynniga stallkamrater- undvik dom!

Både stallägare och tränare har faktiskt service-yrken vare sig de förstår detta eller ej och som betalande kund ska man inte behöva finna sig i vad som helst. Ridning och hästhållning ska vara kul och inte väcka ständiga obehagskänslor eller grubblande över på vilket humör man ska möta lynniga personer. Dessutom är det min erfarenhet är att det tar oerhört mycket energi att hantera lynniga personer- tid och kraft som man kan lägga på annat.

Om man är ung/oerfaren/osäker på sig själv (och i värsta fall allt på en gång) så är det lätt att tro att den lynniga personens beteende beror på en själv; på något man sagt eller gjort men så är det nästan aldrig. Den lynniga personen kan alltid finna något att störa sig på så det spelar nästan ingen roll vad man gör eller inte; det kommer alltid att betraktas som ”fel” om den lynniga personen är på det humöret.

Så ta det lugnt: det är INTE dig det är fel på; många/alla andra upplever exakt samma sak och det finns som sagt inte mycket mer att göra än att hålla sig undan!

I Sydsvenskan idag har man startat en ny artikelserie om ”sporten där elit möter ungdomar på lika villkor”.

Och även om jag i förra inlägget hävdar att ridsporten är orättvis eftersom alla inte har lika mycket pengar att lägga in i denna (om man vill tävla) kostsamma sport så håller jag absolut med om att ”elit och ungdomar tävlar på lika villkor” om man med detta menar att man både som ungdom och vilken ryttare som helst för den delen kan tävla mot eliten i SAMMA KLASSER.

Det har jag själv gjort massor av gånger med alla mina hästar och i både hoppning och dressyr. Jag har tävlat mot Eighty-Eight Keys när han gjorde sin första dressyrstart, mot Ulla Håkansson och Bobby, mot Susanne Gielen på Richfield (som Décima slog med 1 poäng), mot Peter Ericsson på olika hästar osv osv i all oändlighet. Det blir ju så ganska naturligt om man bor nära Flyinge och eftersom många elitryttare faktiskt BOR i Skåne.

Och vad gäller lika villkor så är väl ridsporten en av få (den enda?) där män och kvinnor tävlar på lika villkor. Så i så måtta är den också ”rättvis”.

Hur som helst så kan man i Sydsvenskans artikel idag läsa att det i Skåne finns 118 ridklubbar! De´ni!!!!

Inte undra på att jag kan tävla så ofta jag vill mer eller mindre.

Enligt Sydsvenskan finns det i Skåne 550 tävlingsdagar per år och 94.000 startillfällen. Jag vet inte hur de fått fram dessa siffror men är inte förvånad över tillgången/utbudet på tävlingar, det har jag själv noterat och poängterat många gånger.

Så vill ni tävla (och gärna mot ”kändisar” :=)) så vet ni vart ni ska flytta: till SKÅNE!

Bara att jag ställer frågan i rubriken gör väl att ni som känner mig förstår vad jag anser är svaret, dvs

NEJ!!!!!!!

Ridsport är verkligen ingen rättvis sport men å andra sidan finns det så mycket annat i livet som inte heller är rättvist så varför skulle just hästar och ridning vara ett undantag?

I den bästa av mina världar skulle den som tränade mest och idogast också var den som fick de största framgångarna men hur många gånger är det så?

Tja, ibland är det så men långt ifrån alltid!

Att vara ambitiös som ryttare skadar verkligen inte men tyvärr finns det så mycket annat som också spelar in och där skulle jag nog vilja säga att pengarna är vääääldigt viktiga!

Hörde om ett flickebarn vars föräldrar nyligen köpte en….vattenmatta….för 15.000 kronor åt henne! Har man dessa pengar att lägga på ett hinder kan ni ju själva räkna ut vad man har för resurser att lägga på hästmaterial, träningar och tävlingar.

Kan ju som ett sidospår berätta att Heron var väldigt skeptisk till att hoppa just vattenmattor. Vad gjorde snål-Birgitta som verkligen varken hade eller skulle få för sig att ge 15.000:– för en vattenmatta?Jo, hon bad sin hästskötare Petra, vars föräldrar bodde i villa, att ta med sig stora ljusblå soppåsar som de använde till sitt sopkärl. Soppåsarna breddes snyggt ut under ett vanligt hinder och vips så hade vi gjort vår egen vattenmatta gratis!

De som har mer än en häst att rida dagligen har ju dubbelt (eller mer…beroende på hur många hästar de har) så mycket träningstid på hästryggen som enhästars-ägaren.

Blir en häst sjuk och man har flera så påverkas man inte alls i lika hög grad som den som bara har en häst.

Har man gott om pengar kan man åka på de träningar och tävlingar man vill och som verkligen passar och behöver inte prioritera bort någonting för att man helt enkelt inte har råd.

Tyvärr är det ju också så att det inte går att tävla lika framgångsrikt med vilken häst/ponny som helst och de djur som objektivt sett har talang kan ibland kosta långt mer än vad en normalinkomsttagare kan köpa sig utan att ta banklån eller dylikt.

Så nog styr pengar en hel del inom ridsporten, att hävda något annat är naivt anser jag.

Sedan kan man visst det lyckas väldigt bra med både en från början ”medioker” häst och utan en släpvagn full av guldpengar men det är snarare undantag än regel vill jag påstå.

Och tyvärr tycker jag att utvecklingen går allt mer åt att man ”måste” ha en superhäst och/eller mycket pengar för att lyckas på tävlingsbanorna.

Om jag jämför hopptävlande i de lägsta klasserna idag med hur det var för 20 år sedan så tycker jag att det har blivit mycket svårare till och med på den allra lägsta nivån (90-hoppning eller LD som det hette förut). Hinderna är ”tittigare”, det är svårare vägar, fler parallelloxrar osv. Och sedan blir det bara svårare och svårare ju högre upp i klasserna man kommer.

Hur det var med dressyrekipagen i lätt klass för 20 år sedan minns jag inte eftersom jag då mest tävlade hoppning men på LA-nivå och högre idag är det, tycker jag, väldigt många fina hästar.

Åker man idag och tittar på en ponnyhopptävling så möts man av stora lastbilar, barn med flera hästar ”i bagaget”, superflott utrustning osv. Så var det inte när jag såg barn hoppa för 20 år sedan. Då kunde man komma med någon lurvig russkorsning tex och kämpa sig över hinderna- en sådan häst skulle nog om inte skrattas ut så i vart fall betraktas som unik idag och framför allt fullständigt chanslös!

Det jag tycker är kul med ponnybarnen är att många idag rider väldigt snyggt och ”korrekt”, förr såg jag mer ”plattan i mattan”-ridning, dvs full gas i näst intill halvsken över hinderna och ett barn som knappt kunde hålla sig kvar i sadeln. Men samtidigt tycker jag att det är trist med dessa lastbilar i miljonklassen och pressen på att prestera som jag är övertygad om att många barn lever med (vilket också bekräftats av ponnybarn jag talat med). Om mamma och pappa köper en ponny för 250.000 går det minsann inte att peta en bom inne på banan!