För många år sedan hade jag en stallkamrat som hade en väldigt snäll pojkvän.
När förhållandet upphörde förevisade stallkamraten snabbt och smärtfritt en ny kärlek i stallet och det allmänna omdömet löd:
”Nu har Pia skaffat sig en ny HUND”.
Med detta menades att ”man” ansåg att Pias pojkvänner var så snälla att de gick att hunsa som hundar och omdömet var föraktfullt, som om det där med att vara just SNÄLL var något fult och tecken på svaghet.
Jag har aldrig förstått detta resonemang utan har tvärtom alltid ansett att det är BRA om människor är snälla och att det ska ”löna sig” att vara snäll.
Tyvärr har jag dock också märkt att inte alla tycker som jag och att snälla människor ofta tenderar att bli utnyttjade om de inte är väldigt bestämda och har förmågan att säga nej.
Denna veckan har vi haft livliga diskussioner på andra forum kring det faktum att en av mina SNÄLLA vänner blivit rejält lurad av en bekant.
Historien i korthet lyder som följer:
Min vän som vi kan kalla Åsa lärde för flera år sedan känna en annan kvinna som vi kan kalla Ulla via ett internetforum.
Åsa och Ulla hade bland annat hästintresset gemensamt och träffades också i samband med detta vid några tillfällen.
För ca 2 år sedan mailade Ulla till Åsa och beskrev hur hon hade hamnat i en svår
ekonomisk knipa som riskerade att få till följd att hennes häst skulle slaktas om hon inte kunde få fram pengar till stallhyran (något förenklad och förkortad version).
Den godhjärtade Åsa, som dessutom var långt mer solvent än Ulla, erbjöd sig att låna Ulla de pengar som behövdes, mot löfte om återbetalning så klart.
Efter att pengatransaktionen slutförts började dock Ulla bli mer och mer svår att få tag på och när det började bli dags att återbetala pengarna var hon mer eller mindre försvunnen.
Trots idoga försök från Åsas sida att försöka få tag på Ulla, både via mail och telefon lös denna med sin frånvaro. Tyvärr bor Åsa och Ulla MYCKET långt ifrån varandra så att försöka ”kvista över” till Ulla, eller där hon uppger sig bo är inget alternativ för Åsa.
Till dags datum har Ulla inte återbetalat EN krona av de flera tusen hon fick låna av Åsa och hon har inte heller hörts av med en stavelse.
Under Åsas mycket idoga sökande efter Ulla har hon via olika internetkontakter förstått att Ulla mer eller mindre satt i system att lura människor, både folk som hon knappt känner och de som tills de blev lurade betraktade henne som en VÄN!
Historien är ju inte slut än eftersom Åsa inte fått tillbaka sina pengar och jag dristar mig till att påstå att INGEN idag vet hur den KOMMER att sluta.
Att Ulla plötsligt ska få ett samvete och börja betala tillbaka till Åsa finner jag högst osannolikt då hennes långvariga ”sol-och-vår”-beteende indikerar att hon inte lever efter samma normer och har samma etiska och moraliska tänkande som en ”normal” människa men däremot kanske Kronofogdemyndigheten till slut lyckas haffa henne och på något sätt mäta ut tillgångar eller inkomster.
Tråkigt nog för Åsa har hennes tro på mänskligheten fått sig en törn av det som har hänt, konstigt vore väl annars.
Men liksom jag hävdar att livet många gånger är orättvist så påstår jag med lika stor övertygelse att sanningen alltid kommer fram (dvs att lögner ALLTID avslöjas, även om det ibland kan ta många år) och att alla får sitt ”straff” (vad det än må bestå av) till slut.
Så var lugn Åsa…. din tid kommer….och du Ulla…du kommer nog att få vad du fötjänar också…trust me!
Jag följde (läste) denna livliga diskussion till en början men ”gav upp” efter ett par sidor. Nu är väl tråden till och med borta!
Synd om Åsa som ville väl och riktigt fult av Ulla som utnytjar en snäll människa.
Det är bara att hoppas att Åsa på något vis får tillbaka sina pengar.
Jag personligen skulle ALDRIG låna ut en större summa pengar utan säkerhet, då skulle jag bara sätta mig själv i klistret.
Natalja /
http://latin.bloggagratis.se/
Vis av andras ibland tråkiga erfarenheter kring att låna ut både pengar och olika saker är jag nog att betrakta som en tämligen ogin person då jag är EXTREMT ovillig till att låna ut bågge delar.
Jag lånar tex aldrig ut min sadel, mitt släp, min klippmaskin eller för den delen HÄSTEN, just för att slippa eventuella tråkigheter om något sedan skulle gå sönder, inte återlämnas i för mig acceptabelt skick osv.
I min egoistiska värld får var och en själv KÖPA de saker den behöver och även se till att pengar till vad de än må vara finns.
Eftersom jag själv aldrig vill låna ut något LÅNAR jag heller aldrig något av någon annan.
Jag tycker oginhet är lite tråkigt, och jag lånar ut saker och jag lånar likafullt av mina vänner. Att kunna låna saker – som man kanske vill testa innan eget köp, eller bara använda en enda gång – tycker jag tillhör det sociala samspelet på ett bra vis.
T ex så lånade min inackordering ut en liten jordfräs de själva så ofta inte använder till mig som bara behövde plöja mitt lilla land en gång denna vår. Ska jag gå och KÖPA en fräs för tusentals kronor då? Det är väl bättre att jag lånar den av henne och när jag har något HON behöver så lånar hon det av mig.
Detta mer generösa tankesätt kräver givetvis att lånandet inte blir ensidigt och att man själv har saker som kan vara intressant för andra att låna. Eller att man kan hjälpa till med handlingar istället. Eller att man tackar med några flaskor vin eller annan »present«. Ett allmänt givande och tagande. Givetvis ska man också utan påtryckningar laga ev skador på det man lånat. Om ovan uppfylls blir livet mycket trevligare och vänligare (för att inte tala om billigare) än om man är ogin och aldrig lånar ut saker.
Jag skulle också kunna låna ut pengar till VÄNNER. Däremot aldrig till internetbekanta.
I hela mitt liv har jag aldrig haft sönder något jag lånat eller haft problem med något jag lånat ut. Enbart positivt. Och skulle något någon gång hända överskrider de positiva sakerna med att vara oegoistisk och generös vida att vara egoistisk snåljåp. Som sagt – det lönar sig nog i längden!
I sak instämmer jag till 100 % i ditt inlägg Ann även om jag skrev att jag själv varken lånar eller vill låna ut saker.
Men du nämner en viktig sak i sammanhanget: du lånar/ lånar ut till VÄNNER.
Och det är för mig en stor skillnad som jag i hastigheten inte nämnde i mitt inlägg.
I stallet där jag står är det ibland stor omsättning på hästar och deras ägare och av naturliga orsaker blir man (jag) inte vän med alla. De hinner helt enkelt flytta innan vi lärt känna varandra närmare. Eftersom jag dessutom själv har allt JAG behöver blir det inte ett ”ge och ta”-förhållande om jag skulle låna ut mina saker till höger och vänster.
Visst kan jag låna ut en hel del saker om någon efterfrågar det men de saker jag tog upp i mitt exempel ovan är sådant där erfarenhet lärt mig att det är lätt att sådant går sönder eller kan bli svårt att värdera/ ersätta OM det blir skador.
Hur ska man tex värdera om det blir en repa i en 30.000-kronors sadel? Själv är jag superpedant och skulle ”störa ihjäl” mig på detta men inte skulle jag kunna kräva en NY sadel av den som repade den. Och repor går mig veterligt inte att laga.
Vad gäller klippmaskinen så har den också sina små egenheter som jag känner till men där risken är att någon annan skulle sabba den.
Mitt så gott som nya släp vill jag inte heller låna ut av samma orsak som sadeln.
När jag var yngre och i större behov av pengar hyrde jag ut mitt dåvarande släp. Visst blev förtjänsten LYSANDE men det hände också mer än en gång att saker och ting gick i sönder. Förvisso var det aldrig någon som vägrade att ersätta det trasiga men ibland tog det sin lilla tid och vissa saker blev aldrig ”sig själva” igen (bla efter att en kille körde över elkontakten tex).
Så det jag själv lånar ut är sådant där jag gör bedömningen att det inte så lätt går sönder eller där det mer eller mindre kvittar mig OM det skulle gå sönder.
Visst är det skillnad – jag är inte heller så där att jag jublar över att låna ut saker till ytliga bekanta. Men ofta lönar sig även detta – tjänster och gentjänster och man kanske blir närmare vänner på kuppen! Men frågan uppkommer helt enkelt inte så ofta med folk man känner ytligt så det är inga problem.
Jag är också försiktig med mina saker, men försöker släppa det lite lagom mycket. Jag repar nog t ex min egna sadel nog mycket. Don´t sweat the small stuff liksom! När jag lånar ut mer dyra saker brukar jag redan innan säga: »Jag är rädd om denna, se till att du inte gör några repor«. Och är jag extremt försiktig så tillägger jag »då får du ersätta det!«.
Kompis K erbjöd en ursnygg klänning. Verkligen världens dyraste och vackraste »vardagsklänning« som enligt henne »ingen man kan motstå«. Hon tillade, den är känslig i maskorna, du måste vara rädd om den, man får inte slita av den… ;-). Nu passade inte klänningen i allafall men tanken var ju generös och god!
Och när jag stod där med ena halvan på hästen klippt – plötsligt strejkade maskinen – och jag skulle tävla dan därpå. Då var jag tacksam över att min tränare lånade ut SIN klippmaskin. Som tack fick hon ett nytt klippskär.
Jag är också väldigt aktsam med vad och till vem jag lånar ut saker. Bara lånat ut mitt då relativt nya släp en endaste gång och då gick det i sönder. En skada som kanske inte påverkar släpets direkta funktion men som likväl, efter lagning, inte blev så fint som det var från början. Detta var dessutom en lagning som jag fick köra till verkstaden med själv – 5 mil tur och retur och dessutom fick lägga ut pengar för. Pengar som jag sedan fick böna och be om i månader efter. Så nej, jag tänker inte låna ut mitt släp något mer för jag lever med filosofin att jag inte lånar ut något som jag är så pass rädd om att jag skulle bry mig om ifall det inte var som det skulle när det kom tillbaks. Gäller lånet en borste som jag kan köpa en ny för 30:- utan en axelryckning så visst fine, men dyrare saker har dålig erfarenhet lärt mig att hålla för mig själv.
Instämmer till 100%.
Nu händer det faktiskt så gott som aldrig att någon VILL låna något av mig, alla har väl de grejer de behöver tänker jag men jag resonerar precis som du särskilt som jag själv är både väldigt försiktig med mina grejer och dessutom skulle störa mig oerhört på tex en repa i lacken på släpet eller ett bitmärke i sadeln , för att ta några exempel.
Mina egna hästar har genom åren dessutom mer eller mindre aldrig förstört NÅGOT (om man bortser från Archies gnagande i boxen och vissa revor i Birks täcken) så jag är liksom inte van vid hål, bitmärken, repor och dylikt på grejerna.
Många av mina saker har jag haft i över 10 år, helt enkelt för att jag varken slarvat bort eller handskats ovarsamt med dom och det gäller allt från hovkratsar och borstar till sadelgjord (ca 20 år gammal) och hoppsadel (ca 40 år gammal).
Jag har tack och lov aldrig råkat ut för någon som förstört mitt släp på det vis du beskriver men visst har jag drabbats av både intryckt ruta, sönderkört stödhjul, krossad elkontakt och annat ”smått och gott”. I dessa fall har uthyraren helt stått för både kostnad och ”logistik” kring lagningen.