För att anknyta till gårdagens inlägg om vad man inte ska säga till en djurägare, dvs kritik som är riktad mot deras djur eller mot dom själva som just ägare så tänkte jag idag ta upp vad som är nästan det värsta man kan säga till en hästägare:
Vad du aldrig ska yppa så vida du verkligen inte är 100 % säker är uttalanden där orden ”din häst” och ”halt” finns i samma mening.
Värsta mardrömsmeningen blir alltså: ”Jag tycker att din häst ser halt ut”.
Ska man fälla ett sådant yttrande bör man verkligen ”ha på fötterna” och veta vad man snackar om och eftersom detta är just något av det värsta man som hästägare kan få höra så får den som säger något sådant också vara beredd på väldigt starka reaktioner.
Att ha sådant bristande omdöme att man inte själv känner att hästen är halt är en grov inkompetensförklaring som få ryttare sväljer rakt av.
Du får som domedagsprofet vara beredd på alla möjliga ursäkter till varför den häst du tycker ”hoppar på tre ben” gör just detta.
”Nej, den är inte halt. Den är bara tygel-halt!!!!”
”Den är alltid så här stel i början”
”Ja, vi red lite väl länge igår så idag har han säkert träningsvärk”
För många år sedan hade vi på ridskolan en inackordering som väldigt många ansåg var ”konstant halt”. Till och med när hästen leddes i skritt rörde den sig otaktmässigt så då kan ni ju tänka er hur det såg ut när ägaren skulle rida dressyr på hästen. Att se detta djur nästan linka fram i kanske 20 minuter innan den började röra sig något så när ”normalt” var hjärtskärande men ägaren påstod att hästen var uppkollad av veterinär och att det inte var något fel på den.
Det ska också sägas att hästen trots daglig ridning i både hoppning och dressyr aldrig blev sämre vilket den rimligvis (väl?) borde ha blivit om den hade varit ”verkligt halt”.
Ja, inte vet jag och jag vågade aldrig göra mig ovän med ägaren genom att lägga mig i eftersom hästen som sagt påstods vara veterinärundersökt. Dessutom behövde jag aldrig säga något, det var det så många andra som skötte; både genom att säga till ägaren men också genom tonvis med skitsnack bakom ryggen på densamma.
Personligen anser jag också, som redan nämnts, att man verkligen ska vara säker innan man fäller ”halt-uttalanden” eller så får man i vart fall noga tänka på hur man framför sitt budskap.
En bekant berättade för ett tag sedan hur hon inte sovit på hela natten av oro då en annan persons förflugna yttrande om att bekantens häst såg halt ut (sagt efter att ha tittat på hästen i 2 sekunder) hade knäckt henne totalt.
Bekanten tyckte (så klart) inte själv att hästen var halt (annars skulle hon inte ha fortsatt att rida på den) men fick inte en lugn stund förrän en annan kompetent person tittade på hästen nästföljande dag och konstaterade att hästen verkligen var ohalt.
Så man ska veta att man kan riva upp väldigt mycket känslor i sådana här fall och som sagt inte undvika att påpeka om man tycker att ett djur far illa men samidigt också vara säker på att man vet vad man talar om.
Jo, hehe, det är verkligen superkänsligt. Har varit med om att själv utbrista (utan att ha tänkt efter före s a s) MEN! Vad halt h*n är! Varpå ägaren blivit jättesur och sagt att hästen minsann bara är lite stel.
Just ”stel” är ett rätt bra ord att använda om man försiktigt vill påpeka för någon att dennes häst inte rör sig rent. Det kan de flesta tycka är OK att få höra om sin älskling :).
Jag har själv råkat undslippa mig samma kommentar en gång i tiden.
Kände en hundägare som verkligen var en vettig människa på alla vis men när det kom till hunden försvann all logik och förnuft.
Denna hund KRÄLADE i princip fram under sina sista levnadsår och borde varit avlivad sedan länge pga allmän ”skraltighet” men ägaren vägrade att inse det.
Jag lyckades hålla munnen stängd länge men vid ett tillfälle hann jag inte bromsa tungan utan sa just något i stil med ”men OJ, vad halt den är”.
Ägaren SKRATTADE bara lätt och gav mig förklaringen att hunden hade lekt lite väl länge med någon boll/ pinne som man hade kastat åt den och därför hade träningsvärk.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
Dessutom är jag övertygad om att denna i övrigt kloka människa inte hade tvekat en sekund att säga till någon annan om deras hund hade varit lika illa däran.
Men när det gäller de egna djuren blir man tydligen lätt både blind och döv, något jag försöker tänka på eftersom jag ju själv har djur. I annat fall hoppas jag att folk säger till mig om jag tappar omdömet helt och att jag då inte blir arg/ förorättad utan faktiskt lyssnar objektivt.
Jag har kommit på nu vem hon tjejen var som vi snackade om idag, och som du skrivit om – men sen vad hon eller hästen heter är en annan sak …
Hihi…finns nästan inget värre än när man inte kan komma på vad folk/ hästar heter fast man ser dom så tydligt framför sig.
Fast Corre och jag löste mysteriet gemensamt igår; hon kom på hästens namn och jag ryttarens :=)!