Potentiell livsfara? Minerad mark?
Härom dagen föll temperaturen ganska mycket och plötsligt fanns det risk för att våra lervällingshagar skulle förvandlas till frusna kraterlandskap och jag kände direkt hur oron över vrickningar och annat benrelaterat elände drabbade mig.
Nu steg temperaturen snabbt igen och hagarna frös inte på men då slog det mig att man banne mig nästan aldrig kan vara helt avslappnad och lugn som hästägare.
Varje årstid och väder har sina bekymmer!
På våren och sommaren kan man, om man tillhör de oroliga, våndas över fångrisken när gräset börjar spira. Man kan också sucka över diverse flyfän som är mer eller mindre besvärliga för hästarna och blir det riktigt stekhett ute så vill man kanske inte ha hästen stående utan skugga hur länge som helst.
Är inte betet för kraftigt så kan det vara otillräckligt och då ska man fundera över stödutfodring eller ej.
En del får hem tunnor efter betet och andra benrangel….
Några får sina hästar skadade under betesgång med ibland främmande hästar som har gjort upp om rangordningen eller något annat i friheten.
Har man en häst med sommareksem kan denna årstid bara av den anledningen vara en plåga.
På hösten kommer leran och med den risken för mugg. Hästen kan också halka och sträcka sig i sin leriga hage och lägger man ut mat utan att skydda den ordentligt så kan hästen få sandkolik om den får annat än maten med sig ner i magen. Suck….
På vintern så fryser ju allting och då även hagarna givetvis. Stor risk för broddsparkar, vrickningar, you name it.
Äter hästen av gammalt fruset gräs så finns det risk för fång även då.
Ja, detta var bara ett lite axplock för att illustrera hur mycket det finns som kan skada ens häst utan att man har ridit på den en minut för då kan den ju givetvis också skada sig hur mycket och hur många gånger som helst…nåja…
Egentligen borde den självklara lösningen vara att inte släppa ut hästen i hagen alls…tänk så mycket bekymmer man skulle slippa men i alla fall jag skulle trots det aldrig välja detta alternativ.
Så det är ”bara” att fortsätta sitt grubblande och ojande över allt som kan hända eller så ger man helt enkelt upp, tänker att ”det som sker det sker” och tar dagen som den kommer?
Jag kör på det sistnämnda alternativet! Man kan inte grubbla och vara orolig över allt – då blir det inget roligt att leva! Nej, njut så länge allt fungerar och när bekymren kommer; DÅ kan det vara dags att börja grubbla! :o)
Haha! Jag håller med! Egen häst = Oro! ”Skit, varför gör han sådär? Får han för lite motion, för lite mat, sitter sadeln dåligt? Han kanske har ont i tänderna eller ryggen?” Haha 😛
Huvudet på spiken Jeanette :-)! Du kunde inte ha mer rätt!
Du har helt rätt. Det är hela tiden något att ta hänsyn till o ”se upp med”. Tänk bara att åka bort 1 v. Oj oj vad mkt att ordna innan man har ro att ge sig iväg…
Inte alltid, men i perioder har jag faktiskt föredragit att stanna hemma i stället gör att resa, just pga hästen och nu också hunden.
Archie fick fång vid denna tiden förra året och just då skulle maken, jag och svärmor resa till Las Palmas.
Min lust att resa var minst sagt mikroskopisk men jag ville inte heller lämna det i övrigt hästointresserade resesällskapet i sticket.
De gånger jag HAR rest iväg (ungefär en gång om året) har jag författat instruktioner värdiga en bok. Där brukar inte finnas något scenario jag inte har förutsett eller som min fd hästskötare Petra sa en gång ”det är så bra med dig Birgitta för du tänker på allt”.
Så har det heller aldrig varit minsta mankemang medan jag varit bortrest!
du har så rätt så.. att ha häst är ungefär som att ha barn
Även om jag inte har barn själv tror jag att du har helt rätt!