Igår tog jag ledig några timmar på eftermiddagen för att utnyttja dagsljuset för lite utomhustömkörning.
Det har otroligt nog varit regnuppehåll i flera dagar nu men givetvis började det regna precis när jag, Soya och Archie gav oss ut vilket resulterade i att vi blev genomblöta mer eller mindre direkt.
Jag ska faktiskt försöka att tömköra på detta vis i alla fall en gång i veckan, både jag och Soya får utmärkt motion och Archie tvingas att samla sig i traven eftersom jag kräver att han ska trava så sakta att jag kan gå (dvs slipper springa) bakom.
När vi kom tillbaka till stallet fick jag en otrevlig överrraskning; det var strömavbrott!
Tack och lov hade det ännu inte hunnit bli mörkt ute och jag hade dessutom förberett allt i stallet (mockat, gjort i ordning höpåsar mm) så det var bara att ställa in Archie i boxen, lägga på täcket och trevande ställa tömkörningsutrustningen på sin rätta plats.
Eftersom jag var genomblöt ville jag bara hem så fort som möjligt och det slog mig inte att det kanske inte fanns någon ström hemma heller, stallet ligger ju bara 3 minuters körväg hemifrån.
Inte förrän jag kom innaför dörren och tänkte slita upp tvättmaskinsluckan för att slänga i allt det våta fattade jag att det var kolsvart i huset- jodå, strömavbrott!
Och då insåg jag hur beroende vi har blivit av ström och hur mycket som egentligen påverkas när vi är strömlösa.
Med min planerade tvätt blev det så klart inget och inte kunde jag värma något gott att äta. Att titta på tv i avvaktan på att strömmen skulle komma igång kunde jag ju också glömma och min värmefläkt som jag gärna hade sett skulle värma min frusna kropp fick stå orörd.
Det var bara att treva fram lite fil ur kylen, tända några stearinljus och braskaminen samt lägga den levande värmedynan Soya i knät och vänta på att elen skulle kopplas på igen och det gjorde den tack och lov redan efter 1 timme.
Hundar som värmdynor = perfekt. Jycken fick värma mig den vinterkvällen i -15 när husse inte lyssnade på att jag inte hade nycklar med mig vid hundpromenaden. Dörren var låst när jag kom hem och husse spelade muskik högt och plågade elgitarren. Det hjälpte inte att hamra på dörr eller fönster …
Vi fick stta oss i bilen och vänta….satt där 1½ timme…Tur att jag var välklädd och hade en varm och gosig dvärgschanuzer i knät samt hittade en filt i baksätet.
Så småningom började husse undra var vi höll hus och öppnade dörren för att leta efter oss… Då var klockan 22.30.
Rie
Vilken historia! Antar att du inte glömde husnycklarna fler gånger efter den bilsittningen:-)
Tur att du kom in i bilen; själv har jag alla nycklar på samma knippa.
Jag glömde dem inte. Jag hojtade åt sambon att ”jag tar inga nycklar med mig” . ”Okej” kom svaret – men vad han egentligen svarade på för någonting vet han fortfarande inte.
Han låste dörren och ställde sig i duschen för att sedan plåga gitarrerna.
Bilen var olåst f ö.
Han lyckade låsa ut oss en gång till när han for bort men då var grannen hemma så jag och jycken fick hälsa på där någon timme….(stallklädd, hur kul är det…).
Gissa om han har fått höra detta….Jag lämnar heller inga nycklar hemma mer, även om jag inte tror att jag ska behöva dem.
Rie