Och skönt var det….helt vindstilla och jag frös inte ens tack vare min Michelinmundering.
Archie hade hacket på sig eftersom vi bara skulle skritta helt kravlöst och Soya sprang omkring och skuttade i det vita.
Medan vi rider där i våra egna tankar hör jag plötsligt hur någon vrålar något som jag inte uppfattar och sedan ”din djäääävel”.
Blev rätt så förskräckt först för det finns många människor som älskar att hitta saker att reta sig på och vill man kan man absolut störa sig på att någon rider med en lös hund tex även om vi 99 gånger av 100 inte möter en själ på våra turer.
Först då jag försökte titta till lite närmare insåg jag, min närsynthet till trots, att det var en av de boende utmed den väg jag nyss ridit förbi på som var ute och skrek på sin HUND!
Hunden är ganska förtjust i Soya (ägaren också faktiskt :=)) och hade väl sett henne innan och fått för sig att springa efter.
Vi var långt ifrån både hunden och mannen och efter ett tag gav hans hund upp och återvände till den svärande ägaren.
Själva fortsatte vi ridturen utan andra incidenter och hann lagom hem innan mörkret sänkte sig över stallet.
