Som redan nämnts i tidigare inlägg tryter min inspiration lite just nu så ni får stå ut med mer eller mindre tramsiga inlägg framöver.
Under avdelningen ”Otroligt intressant vetande” eller som vi sa när vi var små: ”intresseklubben antecknar” eller ”aj, jag fick en intresse-PIL (?!?!) i ögat” kan jag berätta följande:
Härom dagen då jag var hos Ebba och hon red Archie noterade jag hur OTROLIGT vacker SVANS han har :=)! Det har jag förvisso alltid vetat men ibland blir man hemmablind och ser inte längre det självklara :=)!
Det hade så klart varit ännu roligare om jag hade noterat vilka fantastiska gångarter han utrustats med eller något annat ”nyttigare” än en vacker svans men men….man tager vad man haver…
Tänkte först ”äh…jag kanske överdriver…det kanske inte är Archies svans som är så himla fin…så ser kanske de flesta svansar mer eller mindre ut” men då jag tittade på de 2 andra hästarna som reds och kunde konstatera att deras svansar motsvarande ungefär en fjärdedel av Archies pös jag stolt.
Så klart är det ju så med hår (både människors och djurs) att rena ANLAG spelar stor roll och det är då verkligen inte min förtjänst att Archie har en tjock, lång och dessutom SJÄLVLOCKLIG svans med till och med lite rödbruna slingor i. Varje hästfrisörs DRÖM skulle jag gissa *GARV*.
Fast medan en exteriördomare jag träffade en gång hävdade att en hästhals aldrig kan bli för lång så vill jag faktiskt påstå att hästsvansar, hur mycket man än vill ha dom rejäla, faktiskt kan bli för tjocka.
En fd stallkamrats häst har så tjock svans (på fullt allvar ungefär dubbelt så tjock som Archies) och den är så tung att den nästan alltid hamnar mellan benen på hästen när den går. Det ser faktiskt ganska ”dumt” ut och hästen orkar så klart inte hålla uppe denna jätteklump på något flott vis :=).
Faktiskt så har våra svarta Zorro-hästar exakt samma svansar! Jättetjocka, lite vågiga, och det röda inslaget. Det är ju som bekant varken svans eller färg som gör hästen, men det SKADAR ju inte att det är en vacker svans som vajjar bakom hästen… :-). På tal om svansar: mindre roligt är det med dem som använder dem som propeller. Trots glada öron och ständigt positiv i arbetet så svichar min D-Day häst konstant med svansen under arbete. Det är väl bara att konstatera att den just är efter D-Day… och vara glad att den springer snällt i övrigt…
Instämmer helt.
Jag säger själv att man inte rider på varken färg eller utseende men nog tusan påverkar det de flesta människor (ÄVEN dressyrdomare), det är jag övertygad om.
Många har ju sagt till mig att de tycker att Archie är väldigt vacker och jag undrar om de hade sagt samma sak om han hade varit FUX. Tror INTE det faktiskt. Décima, som VAR fux och som jag tyckte var jättesnygg fick i princip aldrig komplimanger för sitt utseende medan Archie mer eller mindre VADAR i lovord.
Även rejäla pannluggar framför några små strån i huvudet påverkar positivt liksom det du skriver om svansen Ann.
Att en häst piskar med svansen stör absolut helhetsintrycket tycker jag och då måste hästen ha andra kvalitéer för att uppväga detta.
Således är något av det värsta man kan ha i mina ögon en fux utan tecken i huvudet eller på benen, utan pannlugg och med en kort tunn svans som piskar konstant :=).
Haha, tur att hästen med propellern är SKIMMEL och väldigt vacker då! Jag funderar allvarligt på att ge botox eller annat förlamande i den där svansen… Att rida »finare« hjälper inte tyvärr, bara det faktum att man sitter där uppepå sätter igång propellern.
Min pålle har tjock svart (vacker) svans som växer som ogräs. Dock har han en tnn tanig pannlugg. Knepigt.
Irene:
Så hade min gamla häst Heron också.
Tjock svans och nästan ingen pannlugg.
Inte blev det bättre av att jag vid ett tillfälle lät honom stå flätad över natten. När jag skulle ta loss flätorna nästa dag fick jag hela pannluggs-flätan i handen. Heron hade på något sätt kliat upp hela pannluggen och det var inte mycket som återstod kan jag säga….
Dibban är fux och hon får alltid en massa komplimanger. Även när det går uruselt för jag höra hur snygg hon är! Så det du skrev om fuxar stämmer definitivt inte.
Smaken är ju som baken- delad- även när det gäller hästfärger.
Fux var faktiskt förutom konstant skimmel min favoritfärg länge, nu skulle jag varken vilja ha en fux eller ännu värre en avblekbar skimmel om jag fick välja.
Sedan jag köpte Heron för över 20 år sedan gillar jag mörkbruna hästar bäst, gärna de som är apelkastade och med olika nyanser av brunt. Så såg Heron ut och det gör Archie också förutom att han inte är apelkastad men däremot väldigt ljusbrun på sommaren (fult).
Skulle vara intressant att veta vilken färg majoriteten föredrar? Jag gissar på svart eller mörkbrun :-).