För ett tag sedan såg jag ett ekipage i ridhuset som jag verkligen tittade till lite extra på.
Ryttaren var lång och smal (perfekt ryttarkropp enligt mig) och hennes ben hängde som stöpta längst hästens sidor.
Jag som själv flaxar hit och dit med mina ben (sååå fult) tittade hänfört på dessa ryttarben som bara tycktes hänga fullständigt orörliga rakt ner.
Ryttare satt som ”hälld” i sadeln och allting såg som sagt mycket okomplicerat och lätt ut och hästen gick på samma vis, inte med några supergångarter men lätt och smidigt och följde ryttarens signaler utan tvekan.
Ja, allt hade verkligen varit hur bra och flott som helst om det inte hade varit för en enda men mycket störande ”detalj”: ryttaren hade aldeles för långa tyglar som hon dessutom hade uppkörda någonstans i höjd mellan brösten och magen.
Det såg så fruktansvärt fel och fult ut och det förstörde faktiskt stora delar av skönhetsupplevelsen och helhetsintrycket.
Jag känner inte ryttaren alls och hade inte en tanke på att kommentera ritten men jag hade verkligen önskat att hon på något sätt blev medveten om hur mycket hennes tygelhållning ”förstörde” ritten.
Och så vitt jag kunde se så fanns det heller ingen anledning till de höga händerna i magen; det var nog bara en ful ovana, något många av oss ryttare lägger oss till med även om själva ovanan eller omfattningen av den kan variera.
Själv har jag som sagt flaxande skänklar och sitter gärna ihopkurad (skulle tippa att Ebbas enträgna ”stäck på dig” är den tveklöst vanligaste kommentaren när jag rider) och andra gör annat, som att titta ner i sadeln, rida med ”doppade” tår, händerna i magen osv.
Ibland är det bra att både se sig själv på film/ bild (även om inte alla har möjligheten att bli filmade) eller som i detta fallet; att se någon annan rida ”fult” och då få sig en tankeställare/ påminnelse för egen del!
