Hade en väldigt intressant diskussion med en annan bloggskribent, Aramis för ett par dagar sedan (vi står på samma anläggning).
Vi började prata om ”våra vackra hästar”, ha ha, vilket osökt ledde oss in på ämnet beröm och hur svårt det kan vara att både ge och ta emot detsamma.
Jantelagen härskar ibland otroligt starkt i vårt samhälle och man ska verkligen inte tro att man är något, det tycks vara den allmäna åsikten många gånger.
Det gäller att vara lagom och inte förhäva sig, i alla fall om det gäller en själv och ens djur/jobb/boende eller vad det nu kan handla om.
Jag märker att jag själv är mycket präglad av detta synsätt och att jag därför har väldigt svårt för att ta emot och även tro på beröm.
Om någon skulle berömma exempelvis ett plagg jag bär så försöker jag att ”ta ner” berömmet genom att säga något i stil med ”ha ha…den här gamla trasan” eller ”ja, det kostade bara 79 kronor i Ullared” i stället för att bara säga TACK och inget mer.
Samma sak med Archie.
Redan när jag köpte honom blev jag väldigt fort van vid att vilt främmande människor kom fram och uttryckte att de tyckte att han var väldigt vacker.
Egentligen ville jag svara ”jag vet” för även jag tyckte (och tycker) att han är vacker- annars hade jag knappast köpt honom och länsat sparkontot pga köpet.
Men hade jag sagt ”jag vet” så inbillar jag mig att den som tidigare var så positivt inställd till Archie hade tänkt ”Vem tror hon att hon är egentligen- jäkla skrytmåns” för i min värld får man inte säga att man tycker att ens egna häst/ hund/ whatever är skitsnygg/ fin/ underbar.
Just när folk tycker att Archie är vacker så kan jag i alla fall tro dom till 100 % men med ridningen är självförtroendet långt, långt sämre och där kan jag nästan inte ta beröm alls.
Om någon säger ”Gud så bra din häst gick när du red idag” så tänker jag antingen ”Äh…vad vet HON om det….” eller ”Det säger hon bara för att vara snäll- det tycker hon säkert inte innerst inne”.
Är jag knäpp eller kan ni känna detsamma?
Överhuvud taget tror jag att jag borde jobba med mig själv vad gäller detta för jag kunde redan för många år sedan konstatera att jag är vad Bo Tibblin på en föreläsning mycket träffande kallade en FELSÖKARE.
Om jag gör 5 superbra grejer under ett dressyrpass men en grej inte fungerar så har passet som sådant varit skit och jag tänker bara på det dåliga.
Givetvis borde man ”vända på steken” i stället, det hade man absolut mått bättre av.
Sedan finns det ju de som håller på att ramla av stolen av lycka för sådant som för mig är så fullständigt självklart att jag inte fattar vad det är frågan om: ”Åhhh…idag gick min häst på tygeln de 5 sista minuterna av ridpasset” men so what…är de nöjda över det så är det väl FINE?
”Beröm inte hästen för det självklara” brukade min gamle hopptränare Jana Wannius säga ibland och även om det både lät kul och var sant (tycker jag i alla fall) så kanske det inte skulle skada med liiiite mer positiv anda hos vissa somliga ibland, undertecknad inräknad?
Nej, jag kan inte säga att jag tänker som du om jag får beröm för min ridning eller för den häst jag red såg bra ut. Självklart blir jag glad för beröm, MEN det innebär inte att jag lever på andras beröm. Allt bottnar ändå i vad jag tycker och vad jag känner.
Tycker jag att en ridning gått pissdåligt upplever jag inte att den plötsligt gått bättre för att någon annan ger mig beröm.
Däremot inser jag att andra kan se andra saker än jag. DE kan se de delar som gått bra, medan jag hakat upp mig på något som jag vet går finemang jämt, men som jag plötsligt misslyckats med (sådant irriterar mig). Då tar jag till mig andras beröm och omvärderar det hela. Det slutar alltid med positiva känslor och upplevelser för det jag gör och det är utveckling.
Kontentan är att jag skiter i jantelagen. Det är bara jag som kan ge mig själv beröm som driver mig själv framåt. Jag tycker att jag är bra på den nivå jag befinner mig på. Jag jämför mig inte med någon annan än mig själv och det är anledningen till att jag kan ge DIG beröm också. Du hotar inte min utveckling. Du är bra där du befinner dig. 🙂
Fast jag tycker hästar ska berömmas för det minsta lilla. De är inte födda att bära oss.
Superintressant debattämne! Själv har jag riktigt svårt för att ge beröm till min häst *ASG* 🙂 Skämt å sido. Jag, personligen, kan ha svårt att ta emot beröm som rör mig direkt. Till exempel ”du har en bra sits…”. Då svarar jag ofta med ”neeeeeej, inte jag inte…”. Säger någon däremot ”Oj vad snygg din häst är” så kan jag lätt som en plätt svara ”tack snälla – vad glad jag blir”. Eller varför inte ”ja, han är väldigt vacker”. Det är inget att skämmas för – han är ju vacker (tycker jag) och tycker någon annan också så – varför inte hålla med? Men, som sagt, beröm som rör mig personligen har jag svårare med. Kläder och andra don är inte heller några problem 🙂
Ang positiv kritik från andra: Jag tycker nog att ett ”tack” låter trevligare än ”jag vet” som svar. ”Jag vet” kanske t o m uppfattas som lite snorkigt?
Jag tycker att det är viktigt att man delar med sig av positiva omdömen, och att man faktiskt låter bli att berätta för någon att denne sitter dåligt, inte har hästen på tygeln, har en ful sadel osv. Har man inget trevligt att säga kan man lika gärna hålla truten.
I längden ger en trevlig ton en trevligare stämning och större trivsel för alla, både tvåbenta och fyrbenta.
På ställen där man påstår att tonen är ”rå men hjärtlig” är jag helt säker på att alla inte håller med om hjärtlig-biten. Det finns alltid de som tar illa vid sig av ”råa” kommentarer även om de har en ”hjärtlig” andemening.
Och apropå språk – heter det ”hjärtlig” eller ”hjärtig”. Hmmm.
Ang tandkontroller (orkade inte leta rätt på det inlägget för att svara där): Jag kommer säkert göra en ny koll någon gång. Men eftersom jag inte har några problem just nu eller kan se några tecken på irritation spar jag på det besöket ett tag. Jag är annars en sån som gärna lägger pengar på kontroller om det finns tid. Har tex nyligen varit till klinik för böjprovskontroll bara för att ha koll innan tävlingssäsongen sätter igång på allvar.
Prick:
Ja, just svaret ”JAG VET” kan ju låta väldigt snorkigt men det beror väl också på HUR (i vilken ton) det sägs? Säger man det med ett skratt/ leende kanske folk förstår att man inte menar något illa men det är nog bättre att använda andra ord, det håller jag med om.
Jag brukar heller aldrig kommentera något negativt annat på en DIREKT fråga, då får man ta sanningen och jag vägrar att ljuga men jag kanske inte säger ALLT.
Angående den ”råa men hjärliga tonen” instämmer jag också och andra exempel är när folk säger tex:
”inte för att klaga men….” vilket betyder JUST att de KLAGAR
eller ”ta nu inte detta som kritik….” = KRITIK!
Sedan finns det ju de som ALDRIG kan låta bli att lägga in NÅGOT negativt i till och med sådant de känner sig ”tvugna” att berömma.
En person kommenterade tex Soyas overall (som jag visade bild på bloggen):
”Hon är jättefin MEN ta något färggladare tyg nästa gång bla bla bla…”.
Varför detta MEN? Hade varit mycket trevligare att sätta punkt efter ”jättefin” för givetvis tyckte jag att tyget var fint annars hade jag inte valt det. Grrr :=)!