Just nu pågår det en hel del förändringar på min arbetsplats- flera kollegor har kollektivt smittats av graviditetsviruset och vi har aldrig haft så många arbetskamrater som ska gå på föräldraledighet mer eller mindre samtidigt. Trevligt för de berörda så klart men det innebär också att vi måste nyanställa med allt vad det innebär och just jag har råkat ha oturen att få byta teampartner aldeles för många gånger den senaste tiden. Otroligt jobbigt tycker jag och jag hade en väldigt intressant diskussion med några arbetskamrater härom dagen kring just fenomenet med nya kollegor.
När vi pratade om detta drog jag paralleller med min stallflytt för ungefär ett halvår sedan eftersom jag mycket tydligt kunde se precis samma mönster i ett stall som på exempelvis en arbetsplats.
Som alltid då man ”rör om i grytan” och introducerar nya människor i en grupp så finns det de som tycker att detta är jätteskoj- de är alltid pigga på förändringar och tar varje tillfälle i akt att förnya så mycket som det går- vad det än handlar om.
Sedan finns det de konservativa- bakåtsträvarna som helst inte ser att någonting rubbas och som också kan uppleva en nykomling som ett ”hot” mot den rådande ordningen och de regler som alla har lärt sig att inrätta sig efter.
Avslutningsvis finns det människor som är mer eller mindre ”neutrala”- de är varken positivt eller negativt inställda utan struntar antingen i vilket (lite absorberade av sig själva och/ eller av sina arbetsuppgifter- ”sköter sig själv och skiter i andra”) eller vill vänta med att fälla omdömen/ känna något särskilt innan de hunnit känna nykomlingen på pulsen lite mer.
När man kommer ny till ett ställe; vare sig det gäller ett stall eller en arbetsplats bör man innan fundera lite på vilket första intryck man vill ge och kanske också tänka på att inte vara så ”på” direkt.
Det tar och ska få lov att ta tid att lära sig alla oskrivna regler, hur de olika personerna i gruppen är och vad de gillar/ ogillar och det är dessutom så att alla inte har samma intresse av att prata om sådant som inte direkt har med arbetet/ stallet att göra. Ingen kan veta allt detta på bara några dagar och därför får man vara lite försiktig med vem och hur man ”anfaller” sina kollegor/ stallkamrater.
Bullrar man in med buller och bång och dessutom har en massa idéer om förändringar kring saker som de andra har gjort på ett heeeelt annat sätt ”i hundra år” riskerar man att genast få en massa ovänner och tyvärr kan det första intrycket man gör sedan ta lång tid att sudda bort.
Min erfarenhet är också att man inte alltid kan lita på det första intrycket någon ger, vissa människor finner varandra direkt medan det för andra tar mycket längre tid att hitta varandra och i vissa fall så går man helt enkelt inte ihop hur lång tid som än förflyter.
Jag brukar råda ”nya” att vara vänliga och korrekta mot alla men att undvika just att vara för ”på” utan att mer försöka smälta in steg för steg.
Den strategin tillämpade jag själv när jag var ny i mitt nuvarande stall och vet man bara med sig att man har uppfört sig hyggligt och korrekt så kan man också lämna eventuella surkartar åt sitt öde- man kan helt enkelt inte gilla eller gillas av alla!
jag brukar också försöka ligga lågt och vara neutral (håller mig på min kant) både på arbete men ffa i stall. Stallfolk är ju ett eget släkte och håller man sig lite undan i början kan man dessutom slippa dras med i eventuella små intriger och tjafs som redan finns i stallet, utöver det du skriver.
Det låter som ett klokt förhållningsätt Åsa.
Att stallfolk är ett släkte för sig håller jag verkligen med om :=)!
Genom åren har jag ibland mött hästägare som jag verkligen har ogillat. Men jag har då valt att bita ihop och tänkt ”denna person kanske jag måste träffa varje dag i 10 år framöver- lika bra att göra det bästa av situationen”.
Sedan behöver man inte UMGÅS med sina stallkamrater bara för att man har sin häst i samma stall som dom- vanlig hövlighet får väl räcka i vissa fall- men onekligen är det väldigt trevligt om man har en härlig gemenskap!