Inget ont som inte har något gott med sig….
Eftersom det inte blev någon tävling för Archie idag kunde jag i stället passa på att åka och träna på hundkappbanan med Soya.
Snigel-springaren är anmäld till sin första tävling nästa lördag så jag ville helst att hon skulle hinna träna lite mer innan dess.
Idag var det först tävlingar i Landskrona innan träningen och jag passade på att se de troligen två snabbaste whippetarna i Europa just nu- helsyskonen Orlando och Oxana.
Hundarna är 2 år gamla och ägs av en karl i Tjeckien som tydligen åker runt i Europa och sopar banorna med sina snabbspringare.
Båda hundarna slog banrekord, Orlando innehar detta nu på tiden 19.19!
Han ledde överlägset från start till mål i sitt lopp liksom systern gjorde i sitt.
Fick höra efteråt att folk tydligen är rätt så missunnsamma- det var inte så att gratulanterna stod i kö precis.
Är det den svenska avundsjukan undrar jag och då för att hundarna just inte är svenska eller hade det drabbat vilken hund som helst?
Givetvis måste det spekuleras i om hundarna är rena whippets rätt igenom eller om det inte finns något greyhound-blod någonstans i stamtavlan.
Båda hundarna är stooora, Orlando tydligen över 60 cm hörde jag men jag tror säkert att deras ägare har rent mjöl i påsen- annars hade han nog inte kunnat resa runt som han gör.
Själv tycker jag bara att det är otroligt roligt att se sådana STJÄRNOR- min hund lär liksom inte springa snabbare för att jag missunnar någon annan att ha lyckats så bra.
Efter tävlingen blev det alltså träning och Soya sprang som så ofta med sin kille Ville (det rimmade till och med).
På LC:n är Ville en gentleman och låter ofta Soya komma i mål först men på hundkappen är han inte lika hygglig utan springer alltid ifrån henne.
Idag var avståndet dock inte lika stort hundarna emellan som det varit tidigare och Soya ledde till och med de 5 första meterna efter starten så det kanske tar sig?
Tyvärr togs ingen tid- jag vill gärna tro att detta var snigelns snabbaste lopp hitills :-)!
Ville & company önskar den svarta diamanten lycka till i den stundande rundbanepremiären på midsommardagen. Längre steg och oftare är ett vägvinnande koncept till framgång.
Ville debuterar när husse har fixat licensen. Grattis för övrigt till tränarlicensen för hundkapp!
Det var optimalt att både hund och matte fick licens samma dag.
Tack för de uppmuntrande orden! Lovar att försöka få Pippi att fatta det där med ”längre steg och oftare” :-)!
Jag hoppas att det går bra på tävlingsdebuten nästa helg. Att Soya är riktigt glad och lycklig över att få springa. Hilda ska också tävla då, men Zahra får vara hemma hos mina föräldrar.
När jag ser hundar springa och hur lyckliga de är, blir jag riktigt varm inombords! Det är en skönhetsupplevelse att se dem springa, de raka linjerna, kraften och hela rörelsemönstret. Jag älskar det! När mina egna hundar springer och det går bra (d.v.s. de inte busar på banan, dumma Zahra 🙁 ) så känner jag ett litet lyckorus. Detta oavsett plasering. Det är hundarnas glädje att få springa som gör mig så varm inombords. Hilda visar sin glädje på ett annat sätt än Zahra, hon lyser på ett helt annat sätt. Fast det kanske är så att jag ser hennes glädje på ett annat sätt i och med att jag alltid startar Zahra medan jag nästan alltid fångar Hilda. Så Zahra ser jag bara när hon är taggad och ska springa, Hilda ser jag efter loppet och den glädje hon visar då.
Jag håller tummarna för Soya på lördag.
Hälsningar
Görel, Hilda och Zahra
Jag instämmer helt Görel- att se hundarna springa är absolut en skönhetsupplevelse!
Och även om Soya inte lär bli annat än outstanding SIST så älskar hon att delta:-)!