Veckan som gått innehöll dramatik som jag gärna hade varit utan.
Archie snubblade till i skritt (!) under en uteritt i torsdags och blev rejält halt vilket skrämde upp mig mycket.
Jag hann tro allt möjligt, men mest på en vrickning faktiskt, innan han blev veterinärundersökt på fredagen och diagnosen blev ”mjukdelsskada”.
Snubblingen visade verkligen hur snabbt en olycka kan vara framme och till synes nästan oförklarligt slå till.
Jag ska inte påstå att Archie ”brukar” snubbla så som han gjorde då olyckan hände, då låter det som att han är värsta klumpedunsen, men nog har det hänt mer än en gång att han snubblat till utan att något som helst har inträffat.
När sådant här händer är jag mycket tacksam över att jag har ett arbete som tillåter ”hastig men inte så lustig” avfärd till veterinär och ännu tacksammare är jag över ”min” veterinärs tillgänglighet.
Att vänta på att tiden ska läka alla sår är absolut inte min melodi- jag vill ha så klara besked det nu går att få så snabbt som möjligt.
Finns det något sätt att få hästen att må bättre och tillfriskna snabbare vill jag definitivt försöka.
Och på tal om hur snabbt och oförklarligt ett trauma kan inträffa så råkade jag själv, genom ett mycket konstigt sammanträffande, ut för precis samma sak i fredags kväll fast det i detta fallet inte handlade om någon snubbling.
Nej, jag stod tvärtom liiiite lutad mot vår fax hemma när jag från ingenstans kände en huggande smärta och kramp ungefär i ryggslutet ovanför vänster skinka och jag har verkligen ingen aning om vad som utlöste detta.
Smärtan var mycket ihållande och jag kunde knappt räta upp mig, gå eller vrida kroppen utan att det gjorde väldigt ont.
Jag har hört folk prata om ”ischias-nerven” men jag har ingen aning om det var detta som drabbade mig men hur som helst var det mycket obehagligt.
Hade inte Archie drabbats av sin snubbling var ju planen att vi skulle åka och tävla dressyr på lördagen och jag hann tänka att det i vilket fall som helst hade varit omöjligt för mig, frisk häst eller inte, för jag hade näppeligen ens kunnat komma upp i sadeln- jag som aldrig avstått från någon tävling pga egna krämpor!
Detta hände alltså i fredags kväll och redan på lördagmorgonen kände jag mig mycket mycket bättre. Då jag gav mig ut för att tömköra Archie hade smärtan i princip försvunnit och på eftermiddagen var det som om jag aldrig hade haft ont.
Så hela händelsen påminner väldigt mycket om Archies scenario: snabb supersmärta, en kort tid med mindre smärta och sedan är man helt återställd som om inget har hänt?!?!?!
Som alltid då sådant här händer, både i mitt och Archies fall tänker jag att det värsta nästan inte är att det har hänt utan att det kan hända igen och igen och igen….Hur ska jag kunna förhindra att Archie snubblar till fler gånger i livet liksom? Och varför jag själv fick den hemska ryggsmärtan har jag ännu mindre aning om och kan således inte försöka förhindra det heller.
”Livräddarna”??? Jag kunde väl aldrig tro att jag skulle vara så tacksam över Décimas gamla senskydd som jag vanligtvis bara använder när jag hoppar och som jag just därför (för att jag planerade att hoppa efteråt) hade på Archie under uteritten då han snubblade. Om han fick så ont och slog benet så hårt med skydden på vågar jag inte tänka på vad som kunde ha hänt utan skydden som ju heter sen-skydd av en anledning. Nu ska skydden börja användas frekvent som synes!
Eftersom lördagens tävling blev inställd för Archies del åkte jag och tittade på en annan tävling i stället, hundkapplöpningarna i Landskrona där ovanstående whippet, Orlando, för andra året i rad visade sin klass och slog banrekord igen!
Karlen som håller honom äger även hans helsyster Oxana som vann sitt lopp (och slog banrekord som brodern sedan putsade till rejält).
Jag berättade ju härom dagen om hur jag själv som ung (nu också för det mesta) var mer glad ”inåt än utåt” och denna man verkade vara av samma skrot och korn.
Trots som sagt fantastiska prestationer rörde han knappt en min och såg i ärlighetens namn inte ens glad ut då hundarna vann så överlägset. Kanske vrålade han av lycka inombords i stället och tänkte typ ”där fick ni allihop….fuck you- I´m the man…”, eller nåt…. (Han kanske inte är 12 år ibland som undertecknad).
Här får Oxana sitt pris!
På tal om pris var ju tanken att jag skulle åka till en för mig ny tävlingsplats på söndag, Everlövs ryttarförening, en nystartad klubb som fick mycket beröm för sina fina tävlingar förra året.
Jag är väldigt nyfiken på arrangemanget men får vänta till någon annan gång med att ”kolla läget”.
Hade jag varit en medaljkandidat och det var OS som skulle gå på söndag hade jag absolut sett till att ”sparka igång” Archie tills dess men nu är vi ju inte riktigt där…..eller hur :=)?
När det inte blev egna tävlingar passade jag på att åka till Skabersjö ryttarförenings traditionsenliga utomhustävlingar på söndagen och titta på då min vän Susanne debuterade med sin 4-åring.
Jag vet inte om Soya var så hemskt intresserad-bilden avslöjar inte om hon vänder bort huvudet från ekipagen eller hon faktiskt tittar på någon (skulle gissa på det förstnämnda i ärlighetens namn).
Att ta bilder på saker som rör sig är inte I-phonens styrka, och definitivt inte på objekt på lite avstånd så hur många bilder jag än tog lyckades jag inte få någon som gjorde Frequens rättvisa och….
….i ärlighetens namn blev det lika illa när han stod stilla men där skyller jag inte på kameran utan på….tja…kanske en kass fotograf eller ett objekt som inte var sååå intresserat av att framträda på bloggen?
