Efter att ha läst något på nätet som irriterade mig mäkta måste jag bara skriva av mig lite….
Jag har många gånger berört det faktum att många hästmänniskor (läs: till 90% kvinnor) tillhör de mest självuppoffrande i människosläktet som gärna skulle svälta för egen del bara den lilla hästa-ponken hade det mysigt och bra.
Dessa entusiaster går utan sorg eller reflektion i trasiga gamla kläder, bor i råttbon och unnar sig aldrig något för egen del men se hästen…den lever ofta ett liv i sus och dus med det senaste inom hästmodet.
Jag har lite svårt att förstå detta totala utplånande av allt som inte har med hästen att göra men faktiskt blir jag nästan ännu mer förundrad och störd över den andra ytterligheten; tjejer som bygger stora delar av sitt ”hästeri” på att andra är med och sponsrar deras intresse.
Det är inte att undra på att hästtjejer av ”normala människor” (läs: de som inte sysslar med hästsport) ibland betraktas som omogna.
För nog är det väl höjden av omognad och osjälvständighet att inte med egna medel och som vuxen kunna finansiera sitt intresse fullt ut utan att vara helt eller delvis beroende av någon annans plånbok?
Sedan kanske man ska anse dessa tjejer som smarta i stället för korkade– smarta så till vida att de har någon som låter sig utnyttjas, av vilka skäl det än må vara, så att lilla tjejen (läs: oftast en vuxen kvinna) kan fortsätta att leka med sin häst.
Hur föräldrar kan fortsätta att betala för vuxna barns hobbys eller make/ sambo för fruns/ flickvännens intressen är för mig en gåta faktiskt och själv skulle jag aldrig känna mig bekväm med detta.
Jag vill aldrig ”stå och falla” med min makes pengar eller behöva gå till honom för att kunna träna, betala en skoning eller vad det nu må vara.
Hästen är mitt självvalda intresse och inget vi delar och för mig är det därför också fullkomligt främmande att kräva/ önska att han ska vara med och sponsra detta.
Igår undrade en läsare varför vissa tycks anse att det är en rättighet att ha barn eller djur.
Jag undrar ofta detsamma och skulle i sammanhanget också vilja veta varför vissa människor anser att de ska ha vissa saker (en häst tex) oavsett om de kan betala de kostnader detta medför eller ej.
Sedan kan man väl tycka att det inte spelar någon roll om man är en ”utnyttjare” så länge det finns de som utan protester och kanske till och med med glädje är med och pröjsar för att man ska kunna unna sig det som man egentligen inte har råd med.
Men jag har sett flera fall där det efter ett tag inte slutat så bra.
Föräldrar som hela sitt liv burit det vuxna barnet på sina axlar och som plöstligt inte längre finns, en make/ sambo som tröttnar/ flyttar och vad lämnas kvar:
Jo en på pappet vuxen människa som aldrig behövt fundera över hur vi andra löser olika problem med ekonomin i livet och som också ibland landar väldigt hårt i verkligheten.
För en 15-20 år sedan var en vanlig hästägare kvinna runt 25 år, ensamstående och heltidsarbetande. Givetvis gick ALLA pengarna till hästen och det var ofta mycket månad kvar när lönen var slut.
Denna kategori finns säkert kvar men helt säkert är också att andra använder lite ”list” för att få ihop det. Alternativet är formodligen att vara hästlös.
Jag vet inte om de hästmänniskor jag känner är representativa för ”hästfolk i gemen”- kanske inte eftersom många har dyra stallhyror och en del är lågavlönade men jag vet många där föräldrarna tex är med och betalar på hästens försäkring och träningar eller där sambon får hala upp plånkan när det ska handlas ”bling-bling” till hästen.
I något enstaka fall har jag haft känslan av att ett förhållande egentligen inte är vad hästkvinnan prioriterat men att hon insett att ”utan karl- bye-bye häst”. Lite skrämmande tycker jag personligen.
fast.. De flesta hästtjejer jag känner är mer självständiga än genomsnittet, speciellt när det kommer till att göra praktiska saker. Hästtjejer ses som starka, praktiska och dessutom fenor på att backa med släp *s*
Vad gäller ekonomin är det FÅ vuxna (pluggat klart, har arbete) jag träffat som har det som du beskriver? Däremot flera vars föräldrar också gillar hästarna, ser dem som utökad familj och gärna sponsrar tex del av försäkring, en skoning i bland osv. Därmed inte sagt att hästeriet står och faller med bidragen. Sen har en del en övergångsperiod, för ungdomar som haft egen häst innan egen försörjning, mellan just kommit ut på arbetsmarknaden och helt själgående, men det brukar vara just en övergångsperiod.
Jag verkar träffa andra sorts hästmänniskor 🙂
Jag säger inte emot- lika ofta som jag stöter på ”utnyttjare” så ser jag just dessa starka, praktiska kvinnor som inte behöver gå och vänta på att en karl ska komma och hjälpa till.
”Utnyttjarna” ser jag framför allt bland kvinnor med dyra hästar, massor av (ibland onödig) utrustning, tränandes för lite ”finare” tränare och uppstallade på fullskötselanläggningar eller liknande.
Dessa personers hästhållning kan lätt kosta 7-8000:–/ månad och det kan man oftast inte klara på en lägre inkomst, framför allt inte om man dessutom har annat att betala för (bil, hund, lån osv).
”Utnyttjarna” ser jag framför allt bland kvinnor med dyra hästar, massor av (ibland onödig) utrustning, tränandes för lite ”finare” tränare och uppstallade på fullskötselanläggningar eller liknande.
Dessa personers hästhållning kan lätt kosta 7-8000:–/ månad”
Hahaha…herregud..jag tror bestämt att du just beskrev mig:-O O som lärare är man ju dfinitiv inte högavlönad!
Är det möjligtvis lite avundsjuka kanske för att vissa får ”hjälp” med pengar för hästen/hästarna? Jag tillhör den lyckligt lottade som blir sponsrad av mina föräldrar trots att jag har ett heltidsjobb och tjänar egna pengar. Jag ser inget fel i att jag får lite hjälp. Däremot vet jag att det sticker i vissa folks ögon men jag fattar inte hur de orkar bry sig. det är inget fel i att föräldrarna vil stötta sina barn. Min bror har inga hästar men han blir sponsrad på annat sätt. Självklart betalar jag det mesta på mina hästar men det är aldrig fel att få lite hjälp ibland.
Man kan sammanfatta det hela med den svenska avundsjukan:)
Det är möjligt att andra är avundsjuka på dig men jag kan bara svara för mig själv och jag tycker det är snarare pinsamt än avundsvärt.
För mig ingår det i den ”vuxna identiteten” att man ska klara sig själv och mätta munnen efter matsäcken.
Jag tror också att man är mest betjänt av att kunna försörja sig själv och betala för sina hobbys men det är som sagt min åsikt.
För mig känns det helt enkelt bäst så- att vara oberoende.
Fast jag är inte beroende av mina föräldrar. Jag skulle klara av att stå för hästarna själv. Men nu är de snälla och sponsrar mig. Alltså jag är inte beroende av dem.
Har svårt och tro att folk tackar nej till att få hjälp med lite pengar.
Får jag fråga hur gammal du är Anonym?
Jag misstänker att detta till viss del kan vara en åldersfråga?
Själv är jag 43 år och skulle nog inte heller tackat nej till lite sponsring när jag var i 20-års åldern och levde på studielån men idag, när jag tjänar MER än mina föräldrar skulle det kännas mycket konstigt för att inte säga otänkbart.
Du får gärna fråga hur gammal jag är:), Tror du kommer bli lite förvånad över svaret. Jag är 30 år och ser fortfarande inget fel i att ens föräldrar stöttar med lite bidrag då de tjänar långt mycket mer än vad jag gör. Nu är det så att ridning och hästar även är ett intresse för min pappa och han har också en egen häst så det är väl inte så konstigt om han vill hjälpa till lite.
Birgitta det hade varit intressant och höra hur ni det vill säga maken och du delar på saker och ting. Enligt min erfarenhet brukar ju partnern till någon som har en dyr hobby ”drabbas”
Kanske inte genom att betala direkt men genom att betala mer på tex huset eller dylikt.
Vill ju dra mig till minnes när du tränade mkt så var du väl uppe i 4000:-/mån på endast träning. Lägg till skor, hyra och försäkring så är det lätt uppe i 7000:-/mån.
Nu vet jag i och för sig inte vad en socionom tjänar men det kan ju inte vara så mkt. I mina öron låter det lite osannolikt att du kan köpa ett nytt boj släp, ha hus, bil och samtidigt lägga minst 4000:-/mån på hästen och ibland nästan det dubbla.
Annika:
När jag och maken köpte vårt hus hade vi var sin lägenhet. Min hyra var 4200, makens 5000.
Vi sätter varje månad in dessa summor på ett gemensamt konto varifrån ALLA gemensamma räkningar betalas. Pengarna räcker även till det som handlas i Ullared för gemensam räkning.
Nu kan man ju tycka att det är orättvist att maken betalar 5000 och jag 4200 men hans dotter disponerar ett rum i huset och att vi inte köpte ett mindre (och då troligen billigare) hus berodde på att hon skulle ha ett eget rum.
Jag har vanligtvis ut strax över 20.000 i lön men har i perioder tjänat mer och lagt undan pengar för vilka jag bytte upp mig vad gäller bil och släp.
I dagsläget, med vår billiga boendekostnad (lån på knappt 1,5 mille) räcker mina 20.000 utmärkt men skulle jag skaffa en häst till blir det mer knapert vilket gör att jag tvekar.
Min stallhyra minskade också från ca 3500 till 2100 när jag bytte stall och även detta parat med mitt extremt ekonomiska sinne gör att jag klarar mig bra.
Hoppas du är nöjd med förklaringen :)!
Ps. Bil köpte jag så fort jag fick körkort 18 år gammal och släp så fort jag köpte häst.
Har sedan dess ”bytt upp mig” flera gånger- de första bilarna och släpen var ”extemt begagnade” om man säger så.
Men jag har aldrig fått en krona av någon till varken fordonsinköp eller hästköp utan har fått handla det jag haft råd med.
Var ju också singel i många år och tävlade och tränade så mycket jag ville då också- extrajobb hjälpte mig mycket på den tiden.
Givetvis skulle jag inte ha råd att bo kvar i huset om maken och jag skildes men jag bodde i en fin 3:a innan så jag har, om jag får säga det själv, klarat mig utmärkt utan någon annans plånbok.
Good for you, Birgitta! Visst ska vi kvinnor sträva efter att vara självständiga. Får se hur vi löser vårt hästeri när döttrarna blir vuxna. Nu när vi köper en häst till (jag och maken står för köpet) som äldsta dottern (19 år) kommer att rida, får hon betala 4 000 kr i mån. Då ingår boendekostnad för henne och hästens månadskostnad. Smakar det så kostar det! Räknar med att jag också ska kunna rida honom när han blir lite äldre och mer utbildad.. Vi är nog inte så noga med uppdelningen av våra pengar, maken och jag, men jag tjänar mer än vad han gör och tycker att jag kan unna mig hästarna och lyckligtvis håller han med!
Rackemarie:
I er familj är det ju en stor skillnad mot hur maken och jag har det; du är inte ensam om hästintresset vilket jag alltså är. Och då är det klart att man (ska) resonerar annorlunda.
Sedan ska jag väl inte påstå att jag och maken har milimeterrättvisa heller, han är en mycket generös man (till skillnad från sin snåla fru ha ha) och kan absolut bjuda mig på både restaurangbesök och annat (tjänar dessutom betydligt mer än vad jag gör) men det hade han gjort oavsett om jag hade haft häst eller inte.
Jag kanske inte är lika generös mot honom med mina pengar men gör desto mer för att vårt gemensamma liv ska flyta så friktionsfritt som möjligt (handlar, sköter ekonomin, har huvudansvaret för hem och hund osv) så på det sättet jämnar det ut sig.