Idag var det dags för Ebba att koppla ett nytt grepp under träningen minst sagt!
Mina flaxande skänklar är ju ökända och idag band Ebba helt sonika fast stigbyglarna i sadelgjorden (med bal-band) så kunde jag ju försöka flaxa om jag ville.
”Har du provat detta förut” frågade jag och det påstod Ebba att hon inte hade men ”alla sätt är bra utom de dåliga” sa hon morskt- det var ju inte hon som skulle sitta som fastskruvad i ett tortyrredskap.
Ja, så kändes det nästan- jag kunde bara röra skänklarna marginellt men så påstår Ebba att normala människor har sina skänklar när de rider, ha ha.
Lite skämt och lite allvar men jag kommer absolut att träna på detta vis fler gånger för att försöka lära mina ben att inte ge sig ut på egna utflykter.
Idag red jag åter på kandaret och det gick väldigt bra och jag provade också det sadelklister som jag tipsade om igår- men rapport om DET vill jag vänta lite till med.
När man redan sitter fastbunden är det inte lätt att veta vad som påverkar ens sits mest- klistret eller det faktum att man inte kan röra sina ben även om man skulle vilja :).
Archie verkade inte bekymrad över ägarens dilemma och traskade på och gjorde det han skulle- varken mer eller mindre.
I tonåren blev jag utsatt för samma behandling vid ett tillfälle – och det jag minns allra mest från det var min förvåning över hur till och med den okänslige ridskolehästen uppfattade skillnader på ett par cm i skänkelläget – för mer än så kunde jag ju inte ändra det.
Jag kan tänka mig att din hästs brist på framåtbjudning till stor del kan bero på just dina flaxande underskänklar. Han har helt enkelt ”stängt av” signalerna du ger med underskänkeln.
Anna:
Jag tror som du och tyvärr har det blivit en ond cirkel.
Hästen går inte fram- jag flaxar ÄNNU mer i mina drivningsförsök- hästen blir ännu mer avtrubbad.
Synd att detta har blivit så befäst men jag ska göra vad jag kan för att få bukt med det.