Onsdag- jag gillar när man REAGERAR!

Idag bestämde jag mig för att ta ”sovmorgon” (hah….) så i stället för att stiga upp 04.15 så lät jag inte klockan väcka mig förrän 05.00 och då hastade jag iväg till stallet för ett planerat dressyrpass.

Under detta fick jag små glimtar av Archies potential om jag bara kan få honom dit jag vill och det är väl stunder som dessa, när man långt bort i horisonten ändå ANAR (eller kanske hoppas förgäves…vad vet jag) hur bra vi kan bli tillsammans som gör att man orkar kämpa vidare men sina träningar.

När jag tittade på när Ebba red Archie i måndags blev det ganska tydligt för mig vad jag behöver arbeta mycket mer med för Archies del.

Om jag ska vara vara spydig får jag väl säga att det är synd att han inte är en KVINNA för som karl tycks han inte klara av att LÄTT göra 2 saker samtidigt (typ BÅDE gå framåt och åt sidan med bibehållen bjudning) och man ser också att hans reaktionsförmåga verkligen behöver speedas upp.

Det tar liksom för lång tid mellan olika moment- exempelvis om man gör halt och sedan vill rygga så är där några hundradelars fördröjning som jag vill arbeta bort.

Om det nu är: halt….Birgitta ger hjälper för ryggning…det går någon sekund under vilken man tror att Archie har kopplat bort en aldeles…och sedan kommer det en ryggning så vill jag att det ska vara mer SMACK!!!! PANG!!! BOM!!!!- Jag ska knappt hinna göra halten förrän Archie ska fråga ”Och nu, och nu,….vad ska vi göra nu…hallå…”.

Där är han för bortkopplad än så länge och det är något jag ska jobba med för jag tror absolut att det går.

Sedan hade det så klart varit roligt och lättare om det redan fanns inbyggt i hans system så som det finns hos vissa andra hästar men men….man kan inte få allt.

Blev förresten smått rörd när jag öppnade ridhusdörren för att gå tillbaka till stallet och såg stallägaren komma gående emot mig (han är aldrig någonsin i ridhuset på morgonen).

”Har det hänt något” undrade jag och då frågade han mig detsamma för han är så van vid att jag är färdig med ridningen långt tidigare och när han såg att bilen stod kvar blev han orolig att det hade hänt något.

Jag förklarade att jag tagit en liten sovmorgon men tackade för omtanken.

Nu har ju jag en mycket snäll häst men jag har många gånger tänkt att jag hade kunnat bli liggande i ridhuset ganska länge om jag ramlade av- ingen kommer på någon timme i alla fall- så det känns skönt med ”vakna” ( i dubbel bemärkelse) stallägare som håller lite koll.