När jag steg upp i morse var min första tanke faktiskt ungefär ”usch” eller ”blä” för jag kände mig ganska trött och inte alls pigg på att rida och ägna mig åt de trettioelva sedvanliga förberedelserna innan jag kunde sätta mig i sadeln (fodra, mocka, strö, sopa, sätta på mig stövlar, borsta, tränsa, sadla osv osv).
Min andra tanke var ”SKÄMS!!!! Birgitta” och det gjorde jag.
För givetvis är jag tacksam över att jag faktiskt har en ridbar häst att stiga upp till och de gånger när Archie har varit halt hade jag gett vad som helst för att få stiga upp i ottan och rida.
Väl i sadeln kanske Archie kände att han ville belöna min karaktär för efter en halvtimmes ridning som gick helt ok med bland annat 6 (SEX!!!) rena byten i rad (åt det lätta hållet men i alla fall….) så bytte han från ingenstans plats med sitt alter-ego (jodå…det är inte bara jag som har sådana) DRESSYRKUNGEN!
Och Dressyrkungen var härlig att rida på må ni tro!
Han hade en bättre bjudning än Archie och dansade fram så härligt! Själv satt jag bara och njöt- både över hur lätt och bra allting kändes och hur stilla mina skänklar hängde utmed Dressyrkungens sidor.
Ja, det är bara att tacka för denna visit- kanske kunde jag få kungen att flytta in till Grevie för gott och så kunde ju Archie bo hos honom i stället- var han nu håller hus (visste jag DET skulle jag tvångshämta honom!!!!)
Även Hedwig har ett alter-ego…Ungefär var fjärde månad dyker den där lätta, dansande,mjuka,följsamma dressyrprinsessan upp och man tänker..NU!!
Men oftast är man tillbaka till verkligheten någon dag efter..
Ha ha…ja, säg den lycka som varar för evigt.
Min förhoppning är att jag ska få träffa Dressyrkungen både oftare och längre stunder per pass.