Söndag- pinne i ögat!

Eftersom jag börjat tröttna på att jogga eller gå samma runda i Dalby (tar 1 timme att gå och ca 35-40 minuter att springa) var planen för idag att försöka hitta lite alternativa vägar och därmed förändra och utöka slingan.

Redan efter typ 2 minuters promenad (!) råkade jag gå emot en liten gren som stack mig rakt i vänsterögat och jag anade direkt vad som skulle kunna hända.

Jag har vid två tidigare tillfällen råkat ta hål på hornhinnan och vet att det för det första gör djävulskt ont och att man för det andra har att ”se fram emot” ett rinnande öga och ett stort obehag i någon dag.

Första gången det hände var då jag bodde i lägenhet och hade brevlåda i ytterdörren.

När jag hörde att jag hade fått veckans reklamskörd gick jag ut i hallen, böjde mig ner för att ta upp reklamen och råkade sticka hörnet av ett papper rätt i ögat! Otroligt att man kan skada sig själv på detta vis men så var det.

Idag var det alltså dags för samma typ av skada men otroligt nog kom inte smärtan direkt utan jag lyckades gå med Soya i 2 timmar utan större besvär.

Förvisso högg det till i ögat emellanåt och då gjorde det fruktansvärt ont en stund men sedan kunde jag fortsätta att gå mer eller mindre obehindrat.

Mitt mål att hitta nya vägar fullföljdes med råge, jag hade kunnat gå hur länge som helst om jag inte hade varit rädd för att gå vilse.

Till skillnad från min man som kan köra till ett ställe en gång i mörker, snöstorm och dimma och sedan lätt som en plätt hitta dit igen skulle jag knappt kunna förklara vägen från vår hall till sovrummet så mig ska man aldrig välja som vägvisare eller orienteringspartner.

Hur som helst, efter alltså 2 timmar var Soya och jag tillbaka i bilen och körde till stallet för mockning och foderfix.

Jag hade nu ganska ont i ögat men eftersom mitt motto vid egen sjukdom är ” det går över” (när HÄSTEN är sjuk planerar jag hans begravning omedelbart) så åkte jag hem och hjälpte maken att kratta upp den enorma mängd löv som samlats i vår trädgård.

När detta trista arbete var avslutat hade jag rejält ont i ögat och då slutade jag också att ignorera makens vädjande om att köra mig till sjukhuset.

Sagt och gjort; maken körde i piskande regn till Malmö och ögonkliniken på UMAS och eftersom det bara var en person före mig som ansåg sig behöva hjälp av kliniken blev jag snabbt undersökt och man kunde konstatera ett rejält skavsår på hornhinnan.

Bedövningsdropparna som jag fick i ögat var underbara men tyvärr släppte deras effekt alltför snabbt och nu ska jag ”bara” smeta på pencillin-salva i ögat 4 gånger om dagen i en vecka samt ha en ögonlapp i alla fall idag och eventuellt imorgon också beroende på hur jag känner mig.

Och just nu känner jag mig allt annat än ”fit for fight”.

Har nyss kommit hem från stallet där jag under kisande och ett öga som rinner som en flod försökte att fixa till Archie så snabbt som möjligt.

Det blev bara täckesbyte och en 20 minuter lång promenad i mörkret och hästen gick som ett ljus bredvid mig då jag med största sannolikhet med hela kroppen signalerade att det idag inte var läge för varken ”släpa benen i marken” eller ”dansa omkring och låtsas vara uppspelt i mörkret”.

Hur det ska gå att köra till jobbet imorgon och dessutom jobba– ja, det återstår att se och jag är mycket tacksam över att jag inte ska vara hos Archies veterinär (en körning på styvt en timme) förrän på tisdagen.

Tacksam är jag också över att det var vänsterögat som fick denna skada- på detta ögat har jag sedan födseln otroligt dålig syn (läs 30%) och hade något hänt med det andra ögat hade jag varit att betrakta som näst intill halv-blind.

Så…man får vara tacksam för det lilla och bara försöka uthärda tills detta går över.