Denna morgon lät jag ordinarie ”helgskötare” i vårt stall sova och åkte tidigt till stallet för att fodra och släppa ut våra hästar.
När detta var avklarat var klockan knappt 8 och jag tänkte gå en liten tur med Soya där vi bor. Skryllegården börjar kännas liiiiite enformigt eftersom de inte plogar mer än nödtoftigt och då bara 5-kilometersspåret dvs man måste gå samma runda om och om igen.
Vår egen väg hålls ju plogad men är bara 400 meter lång så för att komma till andra, förhoppningsvis lika plogade vägar måste man gå över ett kortare grässtycke.
Och det var här jag bedrog mig!
Snön var mer förrädisk än jag anat och det visade sig att den blåst ihop i sådana jättedrivor att det inte gick att gå utan att nästan fastna!
Hade jag inte haft mina termoridstövar som sitter stenhårt runt fötter och ben hade jag förlorat mina skodon i den sjupa snön- den saken är helt klar!
När jag hade försökt att ta typ 10 fullständigt utmattande och svajiga steg insåg jag att det enda sättet att förflytta sig skulle vara att…..krypa!
Tro det eller ej men det var precis vad jag gjorde! Från där träden till vänster på bilden syns högst upp och ända ner till där bilden slutar tultade jag runt i snön som den värsta jättebebis.
Jag bad en stilla bön att ingen av de fåtalet grannar vi har skulle vakna, titta ut genom fönstret och undra vad det var för något som krälade runt i cerise termobyxor!
14-kilos Soya hade inga problem att gå på snön så hon kom snabbt upp på en annan plogad väg där hon tålmodigt satte sig för att vänta på bebis-Birgitta.
Vägen som jag sedan hade tänkt att gå på och som var plogad häromdagen var det inte idag om jag säger så och jag gav snabbt upp detta projekt.
Lyckligtvis hade snön blåst bort från andra delar av vårt närområde- bitar av åkrarna- så där kunde vi gå tämligen obehindrat.
Kollade du om hästarna hade haft vatten i natt eller det var fruset?
Det kollar jag VARJE morgon.
Vattenkopparna fungerade.
Kanon!! Vad skönt att veta!!
För mig är det en självklarhet!
Tänkte på det när jag läste på din blogg att du hade åkt ut en morgon för att kolla.
Har glömt att skriva/ säga till dig att du alltså inte behöver göra detta eftersom jag alltid är där så tidigt. Och skulle jag någon gång inte vara det så kollar ju stallägarna.
Mamma råkade ut för lite samma julaftonsmorgon, hon skulle gå en liten promenad på Limhamnsfältet. Så skulle hon gå över en, vad hon trodde var, liten snöhög. Och plötsligt stod hon med snö upp till höften. Väldigt obehagligt!
Har också tänk på vägen till stallet, efter kyrkan, för där är det ju ett ganska djupt dike – men det ser man inte för snön ligger helt jämnhög överallt. Kul att råka köra för nära den kanten … :/
Skrattade Soya?! Zahra hade nog kommit tillbaka till mig och undrat vad jag höll på med och förmodligen hade hon tröstande slickat mig i ansiktet. Fast det hade ju varit mer att själpa än att hjälpa. 😉
Hälsningar
Görel, Zahra och Hilda
Jaaa du Görel….man kan verkligen undra vad Soya tänkte :).
Antingen fick hon sig ett gott skratt och tänkte ”gå ner till 14 kilo så ska du nog kunna gå- om inte på vatten så på packad snö” eller så virrade hon bara på huvudet och tänkte ”ja, ja….ännu ett märkligt påfund av lilla mammi….hon är knäpp hon”.