Gissa om jag var tacksam över mina halkskydd när jag sprang min mil i Skrylle idag!
Även om man hade sandat hela slingan så hade det känts otroligt ”risky” att springa utan broddarna medan jag nu kunde springa helt obehindrat.
När jag gick en sväng med Soya på eftermiddagen var jag ännu tacksammare över dubbarna- varenda väg där vi bor är omvandlad till total isgata så vida jag inte ska gå på 80-vägen :(.
Utan halkskydden hade jag antingen fått nöja mig med typ 3 minuters promenad eller trippa fram- livrädd att ramla och slå mig.
Archie är ju broddad dygnet runt sedan några veckor tillbaka och även han märker säkert skillnaden mellan broddar och obroddat.
Förvisso är han alltid väldigt försiktig och går sakta om det är halt men det märks stor skillnad på hur han tar ut steget med broddarna.
Idag skrittade vi ut en timme och medan vårt sällskap, oskodde Harley var tvungen att vända hemåt väldigt snabbt pga att han nästan ”stod på öronen” så traskade Archie på väldigt pigg och orädd.
Nu har jag precis avslutat en favvo-middag, wokade grönsaker med cashewnötter, från byns kina-restaurang och på djurfronten återstår bara att åka och kvällsfodra tillsammans med lilla Pippi som tack och lov verkar klara sig bra utan broddar:).
Soya har ju inbyggda broddar! 😉 Zahra och Hilda skulle nog nästan kunna dra upp mig för en hal backe. De kan ju också dra ner en, men det har de inte lyckats med ännu, fast de försöker när det kommer en katt, hare eller rådjur springande över vägen. Fast håller man emot riktigt så slirar de också på isgatan.
Hälsningar
Görel, Zahra och Hilda