I morse var verkligen en sådan dag då jag var glad att slippa köra till träningen.
Ett mycket tungt, nästan snöblandat regn vräkte ner samtidigt som det blåste på både längden och tvären, man blev dungsur direkt.
Pass nummer 4 för NN stod på agendan och det var lika roligt och inspirerande att träna som vanligt.
Vi hann med allt möjligt under lektionen; lite skolor, en massa fina bakdelsvändningar (lite stora men med korrekt tramp hela tiden- en svårighet vi haft tidigare), förberedande piruettjobb, några byten och så lite tramp-träning utmed spåret (då NN går bakom oss och ”hjälper till”).
Sedan NN träffade oss första gången tycker jag att hon har satt fingret på flera av Archies (och i förlängningen MINA- för det är ju jag som har medverkat till eller i alla fall inte lyckats arbeta bort dessa) akilleshälar.
Det mesta har jag varit mer eller mindre medveten om själv så det är inga värlsrevolutionerande upptäckter NN gjort men icke desto mindre så är det ju sådant som jag tyvärr missat/ misslyckats med och det är därför hög tid att jag tar itu med alltihop:
Ett av Archies stora ”fel” är att han liksom ”stänger av” väldigt lätt, blir delvis inåtvänd och opåverkbar/ svårpåverkad. Detta kan så klart bero på flera olika faktorer; har hört flera vittna om sina seeeeega Akriborihästar men ingen som har berättat om någon ”elektrisk kanonkula”. Akribori själv hade tydligen också dessa anlag/ tendenser vad jag har förstått.
Sedan är jag nog sådan som ryttare också; jag FÅR liksom alla mina hästar lite åt det sega/ lugna hållet precis som vissa ryttare lyckas stirra upp och få fart på allt de sätter sig på.
Vi arbetar nu mycket med att ”omprogrammera” Archie- att få honom att gå för lätta hjälper och att REAGERA mycket snabbare. Han är väldigt kvick och svarar bra på ”OFF-knappen” men när man sedan trycker på ”ON-knappen” så tar det aaaaaaldeles för lång tid innan det händer något eftersom Archie i mellantiden alltså hinner försjunka i sitt meditativa tillstånd.
Gör man ett avbrott från galopp till skritt så hinner det inte gå en fjärdedels sekund innan koman infaller så vill man sedan ha en ny galopp så måste man först väcka patienten vilken om jag fick bestämma skulle FÖRBLI vaken hela tiden.
Ja, ni fattar kanske ……
Men tro mig….det går bättre och bättre. Nu rider jag många pass helt utan sporrar- spöt används knappt osv. Det gäller ”bara” att bryta gamla vanor och inte sitta och småklämma på hästen utan tvärtom ibland medvetet tänka ”nu spretar jag bort benen från hästens sidor jättemycket – bara för att kontrollera att han fortsätter att gå utan förändring”.
NN ser absolut inte Archie som en ”omöjlig” häst (”då hade jag sagt det direkt”) utan tycker tvärtom om att han kämpar på.
Hur som helst är det väldigt kul och jag skulle gärna förbjuda NN att resa iväg i 2 veckor vilket hon nu kommer att göra :).
Haha, ”koman infaller”, du är för rolig!
Påminner om Gold (som jag rider) och hennes avkomma Dancer (som är vår), men fördelen att de inte är alldeles stissiga kan ju också vara att de kan koncentrera sig inne i sin bubbla och inte blir så påverkade av allt runt omkring på tex tävling (säger vi som tidigare tävlat dressyr med minst sagt vaken arab, på gott och ont).
Rackemarie:
Du har ABSOLUT rätt- alla mynt har både en fram och en bak-sida.
Jag raljerar ju rätt friskt kring ”när Archie inträder i sitt meditativa tillstånd” och om man inte har läst bloggen länge och/ eller har sett oss som ekipage IRL kanske man kan tro att jag sitter på en i princip uppstoppad häst som inte rör sig mer än 1 meter i timmen.
Men så är det så klart inte :).
Allting är ju relativt; jag jämför Archie med de hästar jag vill att han en dag ska kunna slå på tävling och de har OFTAST mer energi och explosivitet men å andra sidan ser jag HUR OFTA SOM HELST hästar där Archie i jämförelse är rena Grand Prix-ämnet :).
Och visst är det en fördel att ha en iskall och i alla lägen cool häst- denna egenskap har jag skrattat mig lycklig över många gånger.
Men som sagt; ska man upp i dressyrklasserna så vore liiiiite mer ”fart” önskvärd :).