Mitt sista hundpassaruppdrag omfattade inte en utan faktiskt 2 hundar som tillhörde samma ägare.
Mimmi och Wulf (Wulli kallad) var verkligen varandras motsatser; medan Mimmi var en kokett liten pudel som var som en lätt liten fjäder att hantera var Wulli en stark, fräck och olydig dobermann som jag ibland nästan var lite rädd för.
Jag var redan på den tiden, dvs långt innan jag själv skaffade hund, en koppelhatare som tyckte att hundar ska få springa fritt och nog fick både jag och hundarna springa!
Wulli, det kräket gjorde oftast som han själv ville och visade sin uppskattning mot min välvilja till att släppa honom lös med att verkligen utnyttja tillfället- han sprang och sprang och sprang och brydde sig föga om när JAG ansåg att det var dags att gå hem.
Någon gång gick det att fånga in honom men NÄR…..DET kunde man däremot aldrig veta.
Att jag befattade mig med ett sådant (o)djur är idag obegripligt men uppenbarligen hade jag på den tiden ett långt större tålamod eller så behövde jag pengarna?
