Ni känner säkert igen det där med att då något plagg plötsligt blir modernt så kan man tänka ”det där kommer jag aaaaaldrig att sätta på mig. Gud så fult”.
Och så går tiden och man ser fler och fler bära denna outfit och så till slut så tänkter man ”hmmm…riktigt snyggt faktiskt. Jag ska nog ta och köpa mig….”.
I förra veckan, efter att jag hade varit ute och ridit i det piskande regnet konstaterade jag lättat att det var tur att jag hade använt min syntetsadel.
Hade jag utsatt Amerigo-sadeln för denna terror hade jag fått ägna en god stund åt att putsa och smörja på den men nu var det bara att hänga in Wintecen efter att ha torkat av den med en handduk.
Och detta konstaterande att ”gud vad bra det är med en syntetsadel” fick mig att tänka på att jag med vissa ridsaker resonerat ungefär som med kläderna i exemplet ovan och jag får väl skylla på att man gör så mycket dumt när man är ung och okunnig.
Jag är glad att jag idag har en bättre förmåga att se nyanserat på saker och ting, när jag var ung var det mycket mer ”svart eller vitt” och jag kunde förkasta saker som jag inte hade varken någon egen erfarenhet av eller ens den minsta aning om; om man ska vara ärlig :).
Syntetsadeln är ett utmärkt exempel.
Jag minns hur jag förlöjligade denna i början av min hästägarkarriär och jag kunde inte BEGRIPA hur man kunde rida i något så hemskt (sagt utan att ha satt foten i stigbygeln i en syntetsadel).
Nej, dessa sadlar var URFULA tyckte jag och det förstår ju var och en att något som är så fult också är fullständigt oanvändbart, eller hur?
Om graman-användade hade jag också starka åsikter, åter igen utan att ha ridit en METER med denna hjälptygel.
Numera sjunger jag gramanens lov så till vida att jag anser att långt fler borde använda sig av denna hellre än att sitta och dra sina hästar i truten med enda resultatet att hästen FORTSÄTTER att springa med huvudet rakt upp i vädret och utan att komma till en meters arbete.
Givetvis är inte en graman en universallösning som ska användas av alla, alltid och på alla hästar men man borde banne mig inte vara så rädd för att prova- åter igen istället för att kämpa fullständigt förgäves och bara slita ut sig själv och hästen.
Det tredje exemplet är skittmaskinen som jag till dags datum fortfarande inte har EGEN erfarenhet av men som jag absolut skulle prova att använda om vi hade tillgång till en.
I yngre dagar ansåg jag bara att skrittmaskinen såg ut som ett jätte-tortyrredskap där den stackars hästen skulle tvingas att gå runt-runt- fyyyy så hemskt!
Ja, så kan man tänka när man inte tänker :).
Har ni egna exempel på saker där ni från början haft en åsikt men senare helt reviderat denna?
Det har säkert hänt många gånger, jag är ju ganska impulsiv och har åsikter om en hel del:)
Det jag märker med åren är att det är lättare att erkänna att man har/haft fel nu mot när man var yngre.
Dessutom har man ju fattat att det är väldigt få saker som är svart eller vitt. Man upptäcker gråskalan:)
Viktigast för mig är att folk har en åsikt och att man kan diskutera, annars stagnerar man lätt.
Täcken!
När jag växte upp så skulle man ha täcken på hästen så fort den blev svettig och det var kallare än 15 grader (varmt).
Nu vet jag att hästar blir svettig på grund av överhettning. Att lägga på täcken är att öka på värmen (förstärka överhettningen).
Bättre att vara utan täcke under tiden som hästen svettas =)!
Minstral:
Jag har genom åren haft en mängd utvecklingssamtal med mina chefer men det som etsat sig in bäst är faktiskt då en chef för många år sedan berömde mig och menade att det var en väldigt bra egenskap hos mig i jobbet; att jag aldrig var rädd för att erkänna om jag tänkt/ gjort fel.
Nu vill jag drista mig till att påstå att detta händer väldigt sällan för i mitt yrke VILL man ibland nästan ha fel (för om man har rätt så betyder det ofta något sorgligt/ negativt) men jag har verkligen inga problem med att erkänna misstag.
Bättre att själv erkänna att man har fel än att med en dåres envishet blåneka och bara framstå som ännu pinsammare.
Prick:
Jag har också ändrat mig i alla fall liiiite när det gäller hästtäcken och ganska mycket när det gäller hundtäcken :).
Mina 2 första vinthundar (greyhound) HADE inga täcken öht och otroligt nog verkade de aldrig frysa (såg dom aldrig darra tex).
Förvisso var det stall i jag huserade i på den tiden relativt varm, så även ridhuset och ute var de alltid lösa och sprang sig varma.
Så på den tiden tyckte jag att hundtäcken var heeeelt onödiga och jag tyckte att folk som klädde på sina hundar var löjliga och överbeskyddande.
Idag, med Soya, 14 kilo och fullständigt hårlös under magen och extremt korthårig i övrigt har jag fått revidera min uppfattning.
Hon visar TYDLIGT att hon fryser (stannar, kryper ihop, darrar- fast hon är lös) när det är minusgrader och jag skulle absolut inte vilja tvinga henne att gå utan täcken ”bara för att…”.
Jag är själv MYCKET frusen i jämförelse med de flesta jag känner och vet hur otroligt jobbigt det är att frysa så lätt och ofta.
Vad gäller HÄSTAR har jag däremot aldrig varit med om att mina djur har frusit och jag försöker där att använda täcke med i alla fall lite eftertanke.
Jag använder inte ridtäcken inomhus tex, något som är relativt vanligt förekommande, och jag försöker att inte bylta på hästen för många/ tjocka täcken om det inte är väldigt kallt (ska förresten publicera ett separat inlägg som bla handlar om detta inom kort).
Sedan HAR och använder jag täcken relativt ofta- att slopa dom helt finns inte i min förställningsvärld, dels för att jag helklipper på vintern och dels för att de skyddar mycket bra mot tex lera i hagarna men jag försöker ändå att tänka efter lite.