I morse var det träning för NN och med risk för att verka tjatig så var det lika roligt som alla de föregående gångerna :).
Våra träningar börjar nu anta ett ganska likartat mönster; vi brukar ”köra igenom” lite skolor, någon skänkelvikning, en handfull byten, lite förvänd galopp, lite piruettförberedande arbete och så lite tramp-embryon utmed långsidorna.
NN ”fastnar” inte något enskilt utan kan i stället ”ge hemläxa” på sådant som inte utförs tillräckligt bra och förklara hur jag ska träna detta på egen hand.
Väldigt bra tycker jag och just det här att inte traggla tror jag hjälper Archie att både hålla sig mer vaken och känna sig gladare än vad jag upplevde honom förra året. Han hinner liksom inte tröttna innan det är dags för något nytt och det är ju inte heller så att han- i alla fall hittills- gjort något riktigt USELT så att vi har känt oss tvingade att ”få igenom” det.
Nä….snarare är väl det mesta just nu sådär ”halvbra” eller vad man ska säga och det är därifrån jag vill utvecka Archie till att göra det RIKTIGT bra eller så bra som han kan utifrån sin förmåga (eller vår genemsamma förmåga ska man kanske säga).
Vad jag gillar med NN är förutom själva träningsupplägget (omväxlande arbete, MYCKET BERÖM, inte köra slut på hästen) att hon har vad jag skulle vilja kalla ett ”spontant verbalt engagemang”.
Med detta menar jag att hon, utan att jag behöver fråga om det kommer med kommentarer eller små utläggningar om exempelvis hur hon tycker att jag ska lägga upp ridningen några dagar innan tävling, hur jag ska rida fram PÅ tävling, hur jag ska träna vissa saker på hemmaplan osv.
Nu är det ju inte så att NN kommer med några världsrevolutionerande påståenden eller nyheter som får mig att ramla ur sadeln av häpnad men jag gillar ATT hon bryr sig, ATT hon tänker till och försöker ge råd som passar just OSS och som sagt; utan att jag ens behöver be om det.
En tränare jag hade för ”tusen år sedan” var så totalt oengagerad i allt sådant att man kände att INGENTING man sa eller gjorde hade kunnat beröra henne- egentligen!
På den tiden brukade jag skoja och säga att om jag tex hade kommit till en träning och påstått att jag hade vunnit en S:t George (med Décima som aldrig ens startade på denna nivå) så hade tränaren bara sagt med släpig räst:
”Jaha…det var ju kul…då kan du rida runt här på volten lite….” och så inget mer. Typ :).
Jag kunde ofta känna mig både lite tillplattad och som om jag ”störde” om jag ville prata lite om något som inte exakt hade med dagens lektion att göra och det var väldigt tråkigt.
Vi som tränar är till syvende och sist KUNDER, ibland mycket dyrt betalande sådana och det tror jag många tyvärr glömmer bort, både som elever och tränare.
Just det att den som betalar faktiskt är kund tror jag att många i hästbranschen förtränger.
Det tror jag också och det är synd.
Ser man sig själv som kund (hos veterinär, hovslagare, tränare) tror jag att det är lättare att ställa berättigade krav och inte bara ”tacka och ta emot” oavsett hur man blir bemött.
Sedan är det så klart även en fråga om tillgång vs efterfrågan.
Finns det massor av veterinärer/ hovslagare/ tränare att välja bland kan man vara ”tuffare” som kund och byta snabbare om det inte passar.