Nyligen hade jag en intressant diskussion med en annan dressyr-ryttare och den handlade om dressyrdomares och/ eller tränares ÄRLIGHET.
Vi var rörande överens om att det är mycket bättre när dessa är ärliga, även om det kan svida, än att de ”snackar skit”.
Med snacka skit menar jag tex de som envisas med att med en dåres envishet hävda att ”om du bara tränar lite till så ska du nog se att….” oavsett hur illa något ser ut, hur obildbar en ryttare är eller hur totalt talanglös hästen är för det som den förutsätts ska utföra på ett utmärkt sätt.
Detta är, menar jag, att föra människor bakom ljuset på ett elakt sätt även om det troligen/ måhända görs i välmening.
För vad händer med den som tränar och tränar men aldrig uppnår de resultat den vill?
Blir den personen lycklig och har den haft så värst kul på vägen?
Jag tror inte det.
För en miljon år sedan var det en mycket vettig dressyrdomare som gav mig några ”ord på vägen” på en prisutdelning, jag hade då ridit en LA-klass med Heron och alltså blivit placerad.
Hon sa ungefär så här: ”Du har gjort ett FANTASTISKT arbete med den här hästen men jag tror inte att du kommer så mycket längre”.
I stället för att bli ledsen och kanske tänka ”djävla kärring, vad vet du…jag ska nog visa dig” så blev jag GLAD över kommentaren för den var ÄRLIG och, anade jag själv också, SANN.
En del som tränar vill bara bli smekta medhårs och tjurar ihop vid kritik- får de inte höra det som de vill/ förväntar sig så är tränaren kass men jag menar att de i själva verket dels lurar sig själva dels lägger sin energi på fel håll- på att lägga ner tid/ arbete/ möda/ pengar på något som de ändå troligen inte blir nöjda med i slutändan.
Sedan finns det så klart olika sätt att framföra ”kritik” och ”sanningar” där en del är långt mindre lämpliga än andra och man ska inte heller ge upp vid minsta lilla ”fis på tvären”- det hoppas jag att ni inte tror att jag menar.
Tycker oxå bäst om ärlighet. Min tränare skulle aldrig säga typ att jag och Misty kan gå hur långt som helst. Men det är ju jag oxå medveten om. Vi är tillsammans medvetna om och tränar för att jag ska kunna tävla och utvecklas i de lägre klasserna inom hopp o dressyr. Vill jag mer får jag köpa en annan häst, men det behövs inte för jag har inte skickligheten att gå längre i dagsläget:)
Oj vad jag håller med! Min dressyrtränare tjatade under hela den tid som jag hade B att om jag bara tränade tillräckligt mkt dressyr så skulle hoppningen sitta och vi skulle kunna rida 130 klasser. Detta medan vi aldrig tog oss runt 1 m felfritt. Hon hade SÄKERT rätt, med oerhört jobb i dressyren och tillgång till andra faciliteter hade han nog klarat det – 130 ÄR ju trots allt inte ouppnåeligt.
Men inte med MIG. Jag önskar hon sagt tidigare att JAG inte skulle kunna klara det. Att VI inte passade ihop, att vår kemi inte stämde osv. Som det var nu var jag fullt övertygad om att det var sant, vilket i sin tur ledde till att mina hopptränare inte ville krossa mina drömmar, och där stretade jag på.
Om hon sagt det tidigare (nu sa hon det när jag själv kommit fram till det) så hade jag antingen ägt B med en annan syn på saker, eller sålt honom tidigare. Eller inte köpt honom!