Skrivet
Sitter och bläddrar bland annonserna i Ridsport och tycker synd om de som måste slumpa bort sina hästar.
En uppfödare säljer sitt 4-åriga halvblod för 30.000- det måste vara rena förlustaffären tänker jag.
För att attrahera köpare (?) saluförs hästen med orden ” kommer att bli en superbra speedhäst” vilket får mig att undra vilket orakel alternativt spågumma uppfödaren konsulterat?
För HUR kan man veta detta med en häst som inte ens är INRIDEN?!?!
Skrivet
Jag brukar ofta säga att det för min del mycket gärna kunde vara vår/försommar eller till och med sommar året runt- jag föredrar dessa årstider ungefär en miljon gånger framför hösten och vintern men en sak som jag i alla fall inte kommer att sakna när de sistnämnda kommer är rädslan för fång.
Nu är det förvisso så att fång tyvärr kan uppträda året runt och min egen Archie fick ju det i november för 3 år sedan men hur det än är så är risken större ju mer färskt gräs hästarna kan beta.
Om man försöker sätta sig in i sjukdomen fång inser man snabbt att det finns en miljard teorier, sjukdomsförlopp och rekommendationer och dessutom så är fång mer ett ”samlingsnamn” för ett inflammationsförlopp i hovarna precis som kolik är ”magbesvär”, dvs det kan yttra sig på lite olika vis, bero på olika saker och också botas på olika sätt.
En sak som forskning dock verkar peka på är att en häst som en gång haft fång lättare drabbas IGEN och detta gör ju att en så ”häst-nervöst” lagd människa som jag aldrig riktigt kan slappna av.
Nu går det ju inte att vara på helspänn 365 dagar om året och jag tycker nog ändå att jag har lyckats mota bort oron förhållandevis bra under de 2½ år som gått sedan Archie blev frisk men våren och sommaren är helt klart en mer jobbig tid för mig.
Eftersom jag ändå TROR att Archie fick fång på grund av övervikt kombinerat med för stora mängder havre och tillika väldigt vått ensilage (han hade inte sett ett grässtrå på flera månader då han blev sjuk och det finns öht inga gräshagar utan endast grus-diton i det stall han stod då) har jag försökt att inrikta mig på att inverka på dessa faktorer.
Numera får Archie som mest ca 2 kg havre/ dag (och på våren och sommaren kanske hälften), ensilaget är mycket torrt och kommer från samma åkrar för att undvika för många foderbyten och så försöker jag framför allt ge akt på hans vikt och utfodra och motionera honom så att han inte blir tjock.
Skulle jag ta bort allt som man TROR kan vara fångutlösande och för att verkligen helgardera mig skulle jag även tagit bort halmen i boxen (om någon del av balen är mögelangripen utan att jag märker det skulle det kunna vara farligt för magen), allt som innehåller socker/ melass (dvs hans betfor som jag ändå tror är bra för tarmfunktionen), allt GRÄS, all havre och så skulle jag låta honom gå i grushage året runt.
Men där känner jag ändå att gränsen hade passerats.
Jag vill ge Archie en så bra livskvalité som jag kan och att tex inte låta honom äta gräs bara för att han kanske kan få fång- nej, det gör jag bara inte.
Jag får helt enkelt hoppas att han kan klara sig resten av sitt liv genom de försiktighetsåtgärder som jag ändå vidtar och gör han inte det- tja…so be it.
Nu kanske ni funderar på vad rubriken har med denna långa utläggning att göra och det tänkte jag förklara som avslutning.
När Archie fick fång föregicks denna av att han en tid (har förträngt hur länge men säkert 2 veckor i alla fall) hade varit lös i magen av och till.
Med facit i hand BORDE jag ha ”hajat till” och försökt att göra något åt detta (bytt ensilage tex) eftersom Archie i vanliga fall aldrig är lös i magen men det är lätt att vara efterklok även om jag misstänker att det var denna ouppmärksamhet som faktiskt ledde till att han blev sjuk.
Hur som helst…även om fång inte behöver föregås av diarréer eller dylikt är jag numera mycket vaksam på Archies BAJS.
Det nagelfars (dock inte bokstavligen ha ha) från alla vinklar och vrår och jag känner numera en enorm tillfredsställelse när jag hittar en riktig ”utställningsbajs” i boxen.
Ja, skratta ni och det gjorde jag också för många herrans år sedan då jag hade en väninna vars häst var KONSTANT lös i magen.
Det fanns inte det ”mag-medel” som vännen inte provade men hästens mage förblev alltid mer eller mindre ”orolig” så de gånger den gjorde en ”utsällningsbajs” kunde hon ge upp förtjusta utrop och nästan komma springande med skiten för att förevisa densamma.
Jag kunde inte förstå hur det kunde vara så glädjande med att titta på skit men nu förstår jag alltså mer än väl….
Skrivet
Galoppstuds
Oxer och fyra galoppsprång fram till ett räcke (och sex galoppsprång fram till en snabbspringare…)
En händelsrik dag börjar lida mot sitt slut och jag kan äntligen ta det lite lugnt.
Uppstigning blev det redan 04.15 och en dryg timme senare satt jag i min syntetsadel redo för ett hopp-pass.
Archie var med på noterna som vanligt och hoppade de små hinderna lätt och ledigt.
Efter en halvtimme ansåg jag oss färdigstudsade och vi skrittade ut i sällskap av Soya.
När vi hade skrittat en stund stelnade Archie plötsligt till och vägrade att röra sig. Jag kunde inte se någon förklaring till detta okarakteristiska beteende och misstänkte att det kanske var några får i en närliggande hage som han kanske skymtade mellan buskarna även om jag själv inte såg något.
Mysteriet skringrades när ett rådjur plötsligt hoppade upp nästan rakt framför oss och jag var mycket tacksam över att Soya lyssnade på mitt kommando medan Bambi studsade iväg för fulla muggar. Jag har ätit rådjurssadel en gång och var inte särskilt imponerad….
Arbetsdagen avslutades med tårta (mer sådant tack :)) och sedan var det dags för ett nytt stallbesök, denna gången för att släppa ut Archie och Tulle i var sin hage.
Medan gossarna gick och åt åkte jag för att titta på den gård som Hästis tipsade mig om igår (se inläggen ”Speciella annonser del 311 och 312”) och som en miljard gånger förut förundrades jag över sammanträffandena i livet.
Jag, som är en usel kartläsare och som skulle kunna gå vilse i vårt eget hus fattade inte av vägbeskrivningen (förrän jag kom till gården ha ha) att jag både gått och cyklat förbi detta ställe, senast i förra veckan!
Stället var till salu redan i vintras men då såg man ingenting på grund av all snö men när jag cyklade förbi förra veckan tänkte jag för mig själv ”det är nog någon som har köpt stället….gud så fint det ser ut”.
Denna gård ligger alltså ca 30 minuters promenadväg från vårt hus och man går på grusväg i princip hela sträckan utom kanske 200 meter eller nåt på en 70-väg.
Jag har anmält mig till visning på måndag, nu kunde jag bara kolla som hastigast på håll eftersom gården har egen infart på vilken jag inte ville köra in så vi får väl se vad jag tycker då.
Efter denna lilla utflykt var det dags fgör veckohandling där jag blev sinkad efter att jag hade upptäckt att kassörskan hade tagit 189 kronor för mycket betalt!
I vanliga fall kollar jag aldrig på kvittot men däremot har jag någon slags inbyggd miniräknare i huvudet så att jag vet på ett ungefär vad matkassen ska kosta och denna gången kändes det lite väl dyrt. En jäkla tur att jag tittade efter med facit i hand!
Efter att ha plockat in djuren från hagen och rastat Soya sitter jag nu och klinkar på datorn och snart är det lite dumburkstittande som gäller.
Skrivet
Då kanske denna länk kan vara till nytta?
Skrivet
Alla gånger hästen, både denna och de föregående skadat sig tex, när jag fick köra upp Décima till Helsingborgs djursjukhus för en buköppning, när Heron fastnade i ett fast hinder och fick sågas loss osv osv.
Min strategi när hemska saker händer kallas på psykologispråk FÖRTRÄNGNING och i mitt fall innebär det att jag både för omgivningen och mig själv försöker låtsas som om det inträffade aldrig har ägt rum.
Det är ju inte alltid man kan göra detta….buköppningen var ett lite för stort ingrepp för att kunna hemlighållas tex men exempelvis händelsen då Heron fick sågas loss från ett hinder (som jag har berättat om i ett inlägg för länge sedan) ”mörkade” jag ganska länge innan jag kunde förmå mig att prata om det.
För ett tag sedan berättade en god vän om hur hennes häst under pågående dressyrklass plötsligt hoppade ut från banan och vilken förtvivlan hon kände då.
Så klart är detta inget roligt annat än MÖJLIGEN för betraktarna, framför allt inte om det är en tävling där det står lite mer ”på spel” så att säga; ett kval eller något annat lite viktigare.
Hur som helst så fick denna berättelse mig att minnas en händelse som jag sedan länge förträngt – helt enkelt därför att den ägde rum på samma tävlingsplats som där vännens häst bestämde sig för att hoppträna.
Jag hade önskat att jag också hade HOPPTRÄNAT på denna tävlingsplats eftersom jag åkte dit i syfte att tävla i hoppning men så blev det av olika anledningar inte.
Här kommer MIN förträngda historia:
Detta utspelade sig på den tiden jag ägde Heron och ett par år in i vår oftast mycket framgångsrika hoppkarriär.
Det var sommar och semestertider och det fanns i princip inga tävlingar att åka till i min omnejd så jag bestämde mig att för en gångs skull prova lyckan på ”långt längre” håll och körde till klubb XX som ligger kanske 20 mil ifrån där jag hade Heron uppstallad.
Jag brukade aldrig åka så långt men ville väldigt gärna tävla så jag gjorde slag i saken och for iväg.
Väl på plats kunde jag konstatera att jag kommit flera timmar för tidigt och nu följde en lååååång seg väntan som bla tillbringades sovande i bilen.
Långt om länge blev det min tur och efter mycket om och men äntrade jag banan med Heron.
Jag red omkring inne på banan och ville väl visa honom en del hinder tänker jag för rätt som det var så ljöd en högtalar-röst som förkunnade att jag hade blivit DISKAD (?!?!?!) , jag hade helt enkelt cirklat omkring så länge att den stipulerade tiden (var det 45 sekunder på den tiden???) hade gått ut!
Jaha…tjenare…det var bara att lämna banan och glatt (NOT) köra den långa vägen hem.
Det var verkligen en höjdare att som relativt fattig hästägare lägga en hel dag, en massa väntan, litervis med bensin osv fullständigt i onödan.
Tack och lov hade stallet sommarstängt på den tiden så jag tror inte att jag behövde redovisa mina förehavanden för särskilt många och själv lyckades jag ganska snabbt förtränga att denna hemska dag ens hade ägt rum.
Skrivet
Även idag blåste det som sjutton när jag skulle rida och jag var mycket glad över att NN:s ridbana ligger väldigt skyddat och i lä mellan olika stallbyggnader.
Skrivet
Även denna gård hade jag GÄRNA flyttat till men tyvärr är även den något över vår prisklass, framför allt om man ska ta i beräkningen att det inte finns boxar tex.
Men om jag inte lyckas råna en STOR bank och köpa det förra stället Hästis tipsade om så kanske jag kan råna en LITEN bank och då blir det köp av, det lovar jag!
http://www.hemnet.se/bostad/gard-kyrkheddinge-staffanstorps-kommun-hedvagen-12a-1801826
Skrivet
Skrivet
Jag har flera gånger sagt till maken ”det här skulle vi köpa om det blir till salu” men då hade jag ingen aning om att prislappen skulle se ut som den gör.
Och på sätt och vis känns det skönt att priset är fullständigt olösligt för vår del, hade gården bara varit 1-2 miljoner för dyr hade jag retat mig i evigheter men nu kan jag bara lägga annonsen till handlingarna med en beklagande suck.
Skrivet
Häromdagen skrev jag ju i ett inlägg vad ANDRA människor kunde reta sig på kring häst och stall-skötsel (eller snarare miss-skötsel) och ovan ser ni ett exempel på sådant som kan reta MIG:
Ryttare som bara rider ”runt runt” och därigenom gör, ibland näst intill outplånliga spår i underlaget.
Detta gräsunderlag är ett ypperligt exempel och jag undrar om spåret någonsin kommer att hämta sig från denna misshandel?
Ännu värre är det, tycker jag i alla fall, när folk går in och longerar/ tömkör i ett nyharvat ridhus (där man kanske har lagt ner dyra pengar på underlaget) så som om de vore FASTBUNDNA på en och samma fläck kring vilken de snurrar både sig själv och hästen- varv efter varv…..
När jag själv longerar/ tömkör går det efteråt inte ens att SE att jag gjort just detta för jag flyttar mig hela tiden och över hela banan.
Minns en riktig longeringsmarodör som vi hade på ridskolan för många år sedan.
Varenda gång ridhuset eller utebanan hade harvats så kom hon och hennes häst som ett brev på posten!
Och efter en stunds arbete så hade människan eller rättare sagt hennes häst skapat ett djupt runt dike mitt i ridhuset.
Det var sååå värdelöst att rida efter detta ekipage- diket gjorde att man inte kunde göra något vettigt där det kom i vägen för det var verkligen just ett DIKE och vem övar tex travökningar med ett dike i vägen? Inte jag i alla fall.
Senaste kommentarer