Är ni ofta/ aldrig/ ibland rädda när ni rider?
Varför? I vilka situationer?
Anledningen till mina frågor är att det tycks mig som ett icke helt främmande fenomen- att man till och med som ägare då och då är rädd för sin egen häst i olika situationer- vanligtvis vid uteritter verkar det som.
Själv har jag mycket svårt att förstå detta- i min värld behåller man inte en häst som gör att man mer eller mindre ofta känner nervositet, oro, rädsla.
Läste härom dagen om en hästägare (vuxen kvinna) som satt och GRÄT i sadeln och det tycker jag är förfärligt- att frivilligt utsätta sig för något sådant.
För mig ska ridning vara KUL- kanske inte 365 dagar om året men i alla fall 300:).
Att lägga tid, engagemang och pengar på något som skulle få mig att må dåligt ofta finns inte.Då är det bye-bye hästen!
Om inte annat brukar djur känna på sig om man är rädd och tyvärr utnyttjar en del detta på ett sådant sätt att det inte ”bara” blir obehagligt utan faktiskt rent av FARLIGT!
Sedan kan man säkert TEMPORÄRT känna en viss befogad eller obefogad oro i vissa situationer utan att jag skulle vråla ”sälj, sälj” men om denna känsla inte går över så vet jag vad jag skulle göra i alla fall.
Aldrig RÄDD. Men om jag utsätter mig för något där jag VET att det finns en risk för att jag ramlar av, typ galopp över ett fält där jag vet att hon kanske kan bocka till, eller en hopptävling, så är jag… ja vad är man? Osäker? Nervös?
Skulle inte falla mig in att avstå från dessa situationer dock, vare sig för min eller hennes skull. Det torde dessutom bara bli värre då?
Hmm, min rädsla har nog ett annat fokus, tex om det är halt och man upptäcker det mitt i en sväng när hästen inte får fäste ordentligt. Då kan hjärtat hoppa till lite extra.
Nä – har man häst och ridning som hobby ska det ju vara KUL. Håller med dig till 100%.
Förstår faktiskt inte alls varför personen har hästar om ridningen är en sån skräckupplevelse att man faller i gråt. Såvida det inte finns någon skum underliggande orsak till beteendet. Typ man VILL må dåligt så därför utsätter men sig för obehagliga saker.
Det finns ju människor som med vilje gör illa sig själva, både själsligt och kroppsligt.
Jag gissar att de flesta som fortsätter att ha häst trots olika rädslor och dåligt mående inte gör det för att de lider av någon självplågande sjukdom utan för att det finns bitar av hästägandet som de gillar och som på något sätt överväger det obehagliga.
Jag tror tex att en del egentligen lätt hade avstått från själva ridningen och bara ägnat sig åt ”pysslet” men det är liksom inte riktigt ”socialt accepterat” att äga en (rid)häst som man inte rider.
Jag blir rädd när vi träffar älg ute i skogen eftersom min häst gärna skenar då. Numera rider jag alltid ut på ett gummipelham som har funkat bra hittills även vid älgmöten.
Har jag bara vanligt träns har jag inte en chans att hålla henne när hon blir sådär rädd.
Annars är hon väldigt trevlig att rida ut på. Glad och positiv och går fram överallt. Men älg..det är hennes största fasa.
Jag blev lite smårädd för min häst i vintras. Jag kunde bara använda manege två gånger i veckan då den används i ridskoleregi. Resten av veckan fick jag ha fantasi och försöka rida loss hästen i djupsnön eller på grusvägen. Detta gjorde att hästen var ”oriden” och fruktansvärt laddad. Han började med att slänga med huvudet, skria och sedan sköt han… Till slut blev jag rädd så fort han skakade på huvudet.
Bestämde mig för att så kunde jag inte ha det och betalade en hoppryttare som hoppade honom åt mig några gånger. Då släppte antagligen spänningarna i honom och sedan var han bara vanligt pigg :).
I vinter har jag bättre tillgång till ridhus och kommer anlita hoppryttaren flitigt.
Har ju ridit in min häst själv och aldrig varit rädd men nu är han sju år och väger MASSOR och har otrolig kraft och då blev iallafall jag rädd…
Dressyrtant:
Tycker att din berättelse är ett bra exempel på hur man på ett lätt och klokt sätt kan lösa ett temporärt problem.
Varför utsätta sig själv för en rädsla/ risk om man lätt kan få hjälp av någon annan?
Jag tror att många tvingar sig själv till allt möjligt inom hästeriet bara för att de känner press från andra att de ”måste” och det tycker jag är hur dumt som helst.
Jag har alltid varit en rätt så orädd ryttare, men för några år sedan hade jag en unghäst (egen uppfödning) som var väldigt tuff – och dessutom funkade vi inte särskilt bra ihop. Hon lyckades damma av mig rejält ett par gånger, och en dag insåg jag att jag hade en klump i magen när jag skulle rida henne. Då bestämde jag mig för att lämna bort henne och få henne riden och så småningom såld. Tanken satt rätt långt in för mig, tidigare hade det ju alltid varit jag som ridit hästar andra hade varit rädda för att rida. Men det var så skönt när jag tog det beslutet! På grund av att jag har den erfarenheten i bagaget har jag lämnat bort min treåring (som jag fö kommer mycket bra överens med) för inridning. Jag vill inte riskera att jag blir rädd och smittar över det på honom. Min dressyrhäst är rätt stökig att rida ut, men jag är aldrig rädd när jag rider henne. Däremot kan det ibland vara ganska tröttsamt när det tar en halvtimme att gå förbi något hon är rädd för – men genom att traggla uteridning har hon blivit mycket bättre. Där lägger jag gärna det jobbet, för jag VILL kunna rida ut och njuta av det.
Visst är jag rädd mellan varven. Men jag är inte rädd för hästen i sig utan för smärtan som kommer OM man ramlar av och skulle t.ex. bryta armen. Inte rädd att åka vagn heller egentligen MEN jag är rädd för alla klumpfötter till fartdårar som kör som galningar i vår idylliska by (på landet) och KANSKE SKULLE göra att min häst blir påkörd.
Alltså jag är INTE rädd för hästen i sig utan möjligen mellan varven för händelser, skador, smärta etc.
Jag känner väldigt sällan någon sorts rädsla när jag håller på med min egen häst. För honom känner jag, jag vet vart jag har honom och vad jag ska göra när något händer.
Jag tycker däremot inte om att hantera andras hästar, då kan jag känna rädslor, framförallt uppsuttet, jag undviker därför att rida andras hästar numera.
Är hyffsad säker på att jag känner så för att jag inte vet inte hur de är, hur de reagerar, på vad för kommandon/signaler de är vana att bli hanterade och reagerar.
Jenny:
Att HANTERA andras hästar har jag oftast inga problem med- ibland tycker jag att de lyder mig bättre än ägaren banne mig :).
Men där känner jag mig säker vilket jag tror att hästarna känner och de brukar därför också lyda mig bra.
När det gäller att RIDA andras hästar är jag däremot mycket mer försiktig och ibland rent av lite rädd.
Jag hoppar inte upp på unghästar och galopperar direkt tex- är livrädd för att ramla av och vet med mig att jag troligen har en usel balans som ganska lätt hade fått mig att syna marken.
Minns en episod i vintras då jag skulle rida en 4-åring hos en vän.
Vännen påstod att hästen sin ålder till trots var über-snäll men ändå tog det en bra bit in på ridpasset innan jag vågade galoppera.
Och när jag väl gjorde det ropade jag stolt till vännen:
”Titta…jag GALOPPERAR”, som om det var den mest märkvärdiga sak i världen:)!