Inspirerad av en diskussion startad på ett vinthundsforum funderar jag på det här med varför ”man” tävlar.
I just vinthundskretsar tycker jag att jag har stött på något ganska ovanligt om jag jämför med tävlande inom ridsporten; många är villiga att åka ”hur långt som helst” (30 mil är inget ovanligt) för att tävla med mediokra hundar som har liten chans att vinna/ placera sig och där dessutom vinsterna/ priserna är skrattretande, till och med med ridsportens mått mätt (och då är hästfolket långt ifrån bortskämda).
Vinthundsfolket verkar ofta ha en väldigt stark gemenskap som överväger hundarnas prestationer- det är så att säga viktigare att umgås med likasinnade än vilka resultat den egna hunden egentligen uppnår.
Man tillbringar gladeligen en eller flera nätter i husbilar, tält och andra enklare logier bara för att hunden ska få springa i inte ens MINUTER ibland och för till och med mig som offrar så mycket för min häst är detta näst intill obegripligt.
Jag slutade ju också väldigt snabbt att tävla med Soya på rundbana eftersom hon alltid kom outstanding sist- jag kunde inte uppbringa någon glädje över detta trots att HUNDEN verkade ha hur kul som helst.
Själv var jag nog för smittad av mitt ridsporttävlade och kände att jag varken ville lägga tid eller pengar på något så utsiktslöst som en framgångsrik rundbanekarriär för Soyas del och därför la jag ner det projektet.
Men alla är vi olika och finner nöje i olika ting och det är här dagens fråga kommer in:
Ni som tävlar, i vad det än må vara; hundsport, hoppning eller dressyr: hur viktigt är det för er att vinna/ placera er?
Tillhör ni kategorin som tävlar mot er själva och struntar i om ni ALDRIG kommer hem med en rosett?
Skulle ni kunna tänka er att byta ut (läs: sälja) en hund/ häst som inte motsvarade era tävlingsförväntningar?
Ser fram emot en intressant diskussion så sätt igång och skriv!
Posted
Jag har häst för att tävla och vill vinna :). Har sålt de som inte har passat (mig) då det kostar så mycket att ha häst.
Lägger upp träningar efter tävlingsterminen och har instruktörer som tävlar själva på svår nivå. Mycket inspirerande att se när de rider/tävlar (går det bra kan man lite malligt säga – det där är minsann MIN duktiga tränare!).
Fast jag är nog tävlingsmänniska även när jag inte är stallet.
Höll faktiskt på med hundar för evigheter sedan. Tävlade bruks (spår) men gick inget vidare så det slutade jag med :). Man säljer ju inte hunden på samma sätt som sin häst (inte jag i alla fall).
Jag skulle (lätt) kunna sälja en häst som inte passar för mitt ändamål. Därmed inte alls sagt att det är en dålig häst, men den kanske inte passar just mina mål. Jag (läs många) lägger ner så OTROLIGT mycket tid, energi, pengar och tankar på den här sporten att det för mig helt enkelt inte skulle vara roligt att rida, träna och fortsätta med min hobby om jag inte fick tävla med – om inte superframgångar så i alla fall att vara med i toppstriden. Och att sitta kvar och mala runt i en klass som man inte känner att man får ut något av (antingen är hästen för överkvalificerad eller så har man helt enkelt inte kul på LB-MSVC-nivå) ger mig tyvärr ingen utmaning. Och att komma sist i var och varannan tävling är inte en utmaning det heller :o) Svårt sport det här!
Men för att summera: JA – jag skulle sälja en häst som inte motsvarar mina tävlingskrav!!!
Då jag inte tävlar själv (den disciplin jag vill/”kan” är dressyr och valet hästar räcker inte till) är jag ägare/groom/chaufför etc till Prima som ju tävlar relativt mycket i hoppning med framgång.
Jag vill att hon ska bli placerad, förbättra sig och se hur långt hon kan gå (skrivit det förr). Men faktum är att jag börjar bli lite trött på hela spektaklet, då jag ju inte tävlar henne SJÄLV.
Calvin kan jag inte tävla och därmed har faktiskt min *geist* halvdött, då liksom en liten mini-dröm försvann med hans problem.
Att sälja honom är a) omöjligt, ingen annan vill ha'n längre b) ligger inte i min fantastivärld, då jag är mycket fäst vid honom.
Prima kunde jag sälja, men vill inte. Så mycket betyder inte de eventuella profiter jag kan göra, men det är ju ett annat ämne. Fast man ska aldrig säga aldrig.
När Primas framgångar är över, blir det föl och fortsatt ridning av mig.
Jag håller på så länge jag tycker det är kul med allt besvär, tid och pengar det faktiskt innebär med en aktiv tävlingshäst.
Jag förstår ditt resonemang till 100 % Aramis och har själv sålt en häst (Décima) just för att hon inte, rent krasst ”motsvarade mina (tävlings)förväntningar”.
Jag vet att det finns de som tycker att ”har man köpt en häst så är det ett lifetime-comittment”, dvs hästen ska behållas no matter what men för mig är detta fullständigt otänkbart av så många olika anledningar.
Till syvende och sist har jag häst för MIN skull och inte för hästens och anser jag att vi inte passar ihop är det bättre att våra vägar skiljs åt.
Förvisso har Soya VERKLIGEN inte visat sig vara någon tävlingshund, tvärtom ha ha men hon är inte heller köpt för detta ändamål och kan således sitta lugnt i båten.
Jag har så otroligt svårt att skiljas ifrån min bästa vän, så att sälja skulle vara svårt..
MEN jag skulle nog sälja om jag såg att hästen inte tycker det är roligt med dressyr, men som älskar att hoppa.
En ledsen och utråkad häst är inte kul, varken för hästen eller ryttaren…
Jag har ju kvar en av mina, dels för att han antagligen kommer bli en ”vandringspokal”, och för att han är så otroligt personlig.
men,situationen hade nog sett annorlunda ut om jag inte hade möjligheten att ha flera hästar.
Det är en svår fråga – jag har ju själv behållt en häst som def inte var en rosettplockare, men å andra sidan var hon alltid jätterolig att rida och hade lätt för rörelser. Det gjorde ju att jag lärde mig massor när jag red henne, och hade roligt samtidigt. Hon tog mig från LB till Msv B på tävlingsbanan (inte en enda plac i msv B dock), hemma red vi piaff och passage och bytesserier till tvåor, jättefina saxar osv. Dessutom sladdade jag banan med henne, red ridhästgalopp, tävlade hoppning på låg nivå, tog fälttävlanskort, red flera rätt tuffa hubertusar (strömsholm och sthlm) så hon var en väldigt användbar häst – som JAG hade mycket stor glädje av. Däremot skulle jag inte behålla en häst jag inte tycker är rolig att rida – och där är ju tävlande en del av det hela. Det är ju roligare att placera sig när man tävlar 🙂 Jag vill ha mål med ridningen, och vill känna att jag utvecklas. Tävling är en rätt stor del av det – men inte allt.
Jag tävlar lite med min Hilda (whippet), men tränar bara med Zahra, eftersom hon busar på banan. Inte tävlar jag för att vinna precis 😉 Tävlar i Whippetrace som är mest för skoj skull, ett sätt att umgås och hundarna får göra det som de tycker är roligast. För min del är inte tävlandet det viktigaste utan det är nog tränandet. Sedan kan jag åka ganska långt till tävlingar, de gånger då vi tävlar, men det beror mest på att banorna är så långt borta. Hemma banan har vi nära, ca 45 kilometer. Till näst närmaste bana tar det 1½ timme ungefär och sedan tar det över 3 timmar till övriga. Det är väl lite som med katt och hund utställningar, där åker man också långt. För min del är det mycket en socialgrej.
Jag skulle inte kunna sälja någon av mina hundar för att de inte går bra på tävlingar och jag skulle nog inte köpa en hund som tävlingshund heller. De är först och främst till sällskap och sedan tärar och tävlar vi lite som aktivitet.
Gissar att man kanske tänker lite annorlunda med hästar, större investering i tid och framför allt pengar. Gör man då investeringen för att tävla, vill man ju förstås vinna och blir det inte det resultat man vill så vill man naturligtvis byta till något som ger det önskade resultatet.
Hälsningar
Görel, Zahra och Hilda
Jag håller nog med Anna Kajsa. Jag skulle inte behålla en häst som inte var rolig att rida. Å andra sidan gör ju ryttaren hästen så som den rider.
Jag är väldigt känslosam när det gäller mina hästar och har aldrig sålt dem, jag har haft fyra stycken. Jag skulle nog bara sälja om jag insåg att hästen var för vass för mig. På tävling är det så mycket som spelar in om det blir placeringar eller inte. Just nu t.exär jag mest klassutfyllnad för att vi tränar i de klasserna jag rider. I och för sig vet jag att om jag rider som hemma så blir det placering.
Nu har jag haft min häst sedan han var tre år och då blir känslorna starkare på ngt sätt. Den här säljer jag inte i första taget…