Häromdagen tog jag ju upp att jag inte tyckte att man skulle köpa en för ung häst som ”förstahäst” men sedan slog det mig att jag då nästan förutsatte att man dessförinnan bara hade ridit på ridskola en gång i veckan i några år eller på annat sätt hade väldigt liten häst och riderfarenhet.
Men så behöver det ju så klart inte vara.
Bara för att man inte tidigare ÄGT en häst behöver det inte betyda att man inte kan ha hur lång och gedigen hästkunskap som helst och den kan man ju ha fått på många olika vis.
Man har kanske hjälpt till som hästskötare i något stall väldigt länge, varit fodervärd i flera år eller på annat sätt ”haft tillgång” till hästar på annan basis än en gång i veckan.
Det var ju faktiskt så det var för mig när jag köpte MIN första häst.
När jag räknar efter hade jag faktiskt bara ridit i 5-6 år (jag började rida som 14-15 åring) när den första egna hästen Menelli inköptes och hon var väl inte så superrutinerad och bara 6 år gammal.
Men i mitt fall var det bara det första året som jag ägnade mig åt ”traditionell ridskoleridning” (läs: rida en gång i veckan och sedan åka hem), därefter började jag sköta en lektionshäst, sedan en privathäst och rätt snabbt fick jag också möjlighet att rida extra på både lektionshästar som behövde motioneras och en privathäst som jag ganska länge red flera gånger i veckan.
Jag började också jobba i stallet och fick på det viset lära mig att mocka, fodra och allt annat som hör den biten till och jag följde med på en del hopptävlingar med min dåvarande instruktör och fick inblick i den världen.
2 år innan den första hästen köptes var jag även mycket i olika travstall på Jägersro där dåvarande sambon höll till- där både körde och red jag en mängd travare flera gånger i veckan och hjälpte givetvis även till med skötseln av dessa.
Så sammantaget tvekade jag inte det minsta när jag bestämde mig för att köpa egen häst- jag hade inga tvivel kring huruvida jag skulle ”klara av det” eller inte och det får mig att minnas en diskussion jag och min dåvarande ”bästis” hade några år tidigare.
Hon frågade mig om jag trodde att vi någonsin skulle skaffa egna hästar (hon kan väl ha varit 15 och jag 17 vid den tidpunkten) och jag minns att jag mycket tvärsäkert svarade att JA, jag skulle skaffa egen häst.
Själv var bästisen mer tveksam trots ett lika stort intresse och intressant nog blev det precis så några år senare; jag var den som först köpte häst och har haft häst sedan dess, bästisen köpte några år senare en besvärlig unghäst som såldes efter något år och sedan blev det så vitt jag vet inga fler hästar för väninnan (vi tappade kontakten efter några år).
Ja, detta var alltså min erfarenhet av hästar innan jag köpte mig ett eget djur och nu kommer dagens fråga:
Hur många år red ni innan NI köpte egen häst? Anser ni att ni var erfarna nog? HUR fick ni erfarenheten? Annat ni reflekterat över i efterhand?
Posted
Någon gång måste ju vara den första… Jag har ungefär samma bakgrund med en massa foderhästar innan det blev egen häst. I mitt nuvarande stall har jag en nybliven hästägare. Dottern är 15 år och mamman är hästvan. De har hjälpt till i stallet i många år och nu blev det en 14 årig valack. Perfekt tycker jag. Efter två veckor började hästen testa henne men hon redde ut det och hon resonerade så klokt. ”Jag vet att det kommer sådana här perioder och då måste jag veta att jag har en häst som jag reder ut”.
Tvärtom var det i ett annat stall jag stod där en familjs dotter blev avundsjuk på sin kompis som fick en ponny. Mamman köpte sonika en egen ponny i full tävlingskondition, hopponny. Familjen hade ingen erfarenhet alls och dottern hade ridit en dag i veckan på ridskola i ett år. Vi försökte hjälpa dem så gott vi kunde men det hela slutade med att dottern vågade enbart skritta på ponnyn i paddocken. Det hjälpte inte utan denne bockade av ungen, varje dag! Kraftfoder fick den inte men inte heller grovfoder så det räckte så när den släpptes ut i hagen med morgonmaten på backen(det var så vi gjorde där) åt den upp allas mat som en utsvulten tiger. Ponnyn fick fång och kunde inte räddas. De hade även åkt utomlands vid tillfället och bara släppt hästen på bete utan tillsyn.
Ett typexempel på att man ska köpa häst efter erfarenhet! Får utslag när jag läser annonser med ”Läromästare 5 år”… Jo, jag tackar, vet de inte att just femåringen kan vara bedrövlig!?
Red mina första år på en ganska otraditionell ridskola (som för övrigt än i dag lever och frodas) Där fick man lära sig allt från att borsta, mocka, putsa läder till att rida. Vi red mestadels barbacka och alltid ut i skog o mark. Sen blev det några år på traditionell ridskola innan jag hittade tillbaka till den mer otraditionella. Där började jag sköta hästarna, hjälpa till som ledare och så småningom jobba. Fick vara med i allt kring djuren, vården av dem och lektions och foderplanering mm. Efter ca 15 år köpte jag min första häst men hade då framförallt skaffat mig ett ovärdeligt nätverk. Fanns alltid någon jag kunde ringa och be om råd, oavsett vad det gällde. Så jag känner nog att även om kunskapen ibland inte räckte till så fanns det alltid hjälp att få! Och så är det väl eg. än idag 28 år senare 🙂
Jag hade ridit på ridskola i ett år tror jag. Var tio år och fick en tvåårig new forestvallack och en treårig shettishingst. Lämpligt. Turligt nog så kunde mamma rida new foresten. Året därpå köptes ett tvåårigt russ. Och så hade vi lånat två ponnyer hela sommaren innan vi köpte egna så lite erfarenhet hade man.
Dressyrtant:
Tycker att dina exempel verkligen belyser det jag ”pratat” om i mina inlägg om ung/ gammal, erfaren/ oerfaren häst och ryttare.
Visst finns det supersnälla unghästar och ”galna” ålderstigna kusar men rent generellt ser verkligheten lite annorlunda ut.
Jeanette:
Just nätverket är jätteviktigt tycker jag.
Fördelen när folk på vår ridskola har köpt sin första häst är att det alltid finns instruktörer och anställd personal att fråga om hjälp och råd.
Förvisso finns det också oftast andra erfarna inackorderingar att rådfråga också men ibland tycker jag att det har blivit lite för mycket av det goda också.
Som ny/ okunnig vill man oftast veta/ lära sig så mycket som möjligt och det vet vi väl alla att det ibland kan finnas lika många åsikter som hästägare. Då är det inte alltid lätt för den oerfarna att sovra och veta vilket råd som är det bästa för alla hästägare som springer runt och vill hjälpa andra har faktiskt inte så klart för sig även om deras intentioner är goda.
Anna-Karin:
Det lät inte lämpligt ALLS nej 🙂 men det verkar ju ha gått bra ändå!
Min erfarenhet ligger liksom många andras i samma region. Började på ridskola när jag var 8, sen blev jag skötare till ridlärarens privathäst och utökade sen detta med att tävla lektionshästar, rida och hjälpa till i trav och privatstall. Från 16 års ålder jobbade jag med att rida in och utbilda d-ponnyer i samarbete med en uppfödare. Fick inte lov att köpa eget förrän jag hade råd OCH var myndig för mina föräldrar så jag hann nog vara 18 i vecka innan jag köpte mig en 3000 kronors häst (barmhärtighetsköp, 18-årig travare? som hade blivit köpt till döttrar men deras intresse hade svalnat för typ 10 år sen…) Jobbade sen på ridskola/turridningstall och fortsatte utbilda hopphästar och köpte sen min första ”riktiga” tävlingshäst, 20 år gammal!
Men jag har sett detta med att köpa en ponny till barnen där man inte har så stor erfarenhet. I vissa fall har föräldrarna både begränsat intresse för sina barn och absolut inget intresse för hästen! Hade en klasskompis i högstadiet där mamman dövade sitt samvete just genom att köpa en ponny till dottern. Den råkade ut för en det enda och en det andra och fick i slutändan fång och fick avlivas. Hemskt egentligen! Men vem som helst får ju köpa häst…
Jag red lektion (en gång i veckan) 2½ år och fick en ponny som 11-åring.
Det var ingen särskilt lämplig ponny (jo sett till ålder, 12 år gammal och tävlad) men den var ganska komplicerad. Hästovana föräldrar MEN engagerade!
Vad som däremot var lämpligt var att jag hade ponnyn på ridskola, och red kvar på lektion med den. På så vis blev det aldrig farligt, och vi hade kontinuerlig tillsyn som kunde hjälpa oss förbi fallgropar såväl rid som skötselmässigt, plus att jag hade kompisar i stallet att stöta och blöta med.
Jag lärde mig massvis av den ponnyn, men åkte av sanslöst mycket på vägen framåt. Skulle dock absolut inte ha det ogjort, däremot skulle jag nog inte låta mina egna barn (om jag hade några) ha samma ponny! 😉
Jag började rida som barn, men fick aldrig egen häst. Jag hjälpte till i flera olika stall och red så mycket jag bara kom åt (för det mesta på hästar som ägaren inte ville rida, så här i efterhand kan man förstå mer varför…). Jag hade därför varit med om ganska mycket och hade en rätt stor erfarenhet när jag som vuxen köpte egen häst (väntade dock tills jag tagit examen på universitetet), så jag var inte speciellt orolig. Hästen jag köpte var absolut ingen ”lämplig förstahäst”, men jag var nog en bra bit förbi det stadiet vid det laget. Egentligen det enda jag inte gjort särskilt mycket innan jag köpte egen häst var att tävla – så det var jättekul att
kunna tävla när man ville!
Vad roligt att läsa om allas olika erfarenheter!
Jag började rida när jag var 4-5 år på min 3-åriga icke inridna shettis, men det gick ju bra 😉
Jag hade ridit 10 år på ridskola, privathäst och haft foderhäst ett halvår. Jag hade TUREN (inte skickligheten) att köpa en ganska ung (5 år) men otroligt snäll liten häst som blev en perfekt förstahäst. Även häst nr 2 – som jag hade samtidigt med den första – var en bra förstahäst. Chocken var stor när jag några år senare köpte häst nr 3 som var en »vanlig halvvild unghäst«… 🙂 Det var egentligen DÅ jag blev rutinerad.
Jag hade tillbringat all fritid i travstall ca 10-15 år (ridit och kört) och ridit ungefär lika länge på ridskola när jag köpte första hästen på åringsauktion (fullblod). Hade mycket och bra hjälp från tränare under de första åren.
Har nog alltid sett till att omge mig med god kompetens, oavsett vad det gäller. Det är skönt att alltid kunna få råd/stöd/bollplank av folk man litar på.