Fick nyligen ett mail från en vän som berättade om en av hennes vänner som hade dråsat av en stegrande häst på asfalt!
Som tur var hade ryttaren inte alls blivit skadad men det gjorde ju inte upplevelsen något annat än fruktansvärt obehaglig ändå.
Och detta med stegrande hästar fick mig att minnas en incident som jag blev vittne till på en dressyrtävling för många år sedan även om just DEN ryttaren stannade kvar i sadeln.
Dressyrtävlingen hölls utomhus och inte alls långt ifrån själva tävlingsbanan fanns en enorm parabol uppställd till de flesta hästars mer eller mindre stora fasa.
Det tittades och hoppades till både här och där men den som verkligen utmärkte sig var hästen jag tänker berätta om.
Hästkraken kom in på banan, dvs ryttaren red in på medellinjen och gjorde halt, hästen sirrade med skräck bort mot parabolen och så pang bom stod den så högt på bakbenen att det ena stiglädret lossnade från sadeln och så var den ritten slut.
Ryttaren fick lämna banan med bara en fot i stigbygeln och jag undrar än idag vad som for genom huvudet på människan.
Var hon lättad att hästen inte hade gått över, förbannad över stegringen, undrande till hur stiglädret kunde lossna eller vad tänkte hon?
Ja…det får jag aldrig veta men jag fick i alla fall se hur snabbt man ibland kan behöva lämna en dressyrbana.
Jag har gjort två superkorta dressyrritter med Ax. Första gången fick hon tungan mellan betten när jag red fram ur halten. Jag utgick innan jag kom fram till domarbordet. Nästa gång jag skulle rida för den domaren upptäckte min häst att det fanns en tamgris (!) i trädgården utanför dressyrbanan. Vi kom inte ens fram till X.
Ja, det var verkligen korta ritter vill jag lova!
Visserligen inte dressyrritt men jag har en gång deltagit i en klubbhoppning med min dåvarande häst.
Ute på landet, ängar som slogs för ensilage runt om och så då rid/hoppbanan.
Vi hade ridit många gånger där men vad ingen tänkte på då var att bonden som ägde marken på kvällen innan tävlingen hade hängnat in gräset.
När några ekipage hade hoppat var det så dags för vår tur. Lagom då hade de kor som bonden släppt ut på betet – och som tidigare varit utom synhåll – börjat intressera sig för vad som försiggick på ridbanan och parkerade sig som åskådare vid kanten.
Ni kan ju gissa vad som hände när vi kom in på banan……tvärstopp…
Vi fick startsignal. Utgick efter att inte ha ridit genom startskärmarna inom föreskriven tid. Tror jag det, vi stod fortfarande på samma fläck.
Hästen hade aldrig sett kor så när jag tagit mig ut från banan på en aning upphetsad pålla så tillbringade jag ett par timmar med att vandra efter beteshagen och visa hästen att kossor inte var farliga.
Rie