Att man kan lära hundar att snoka upp allt från tryffel till försvunna personer är ju ett välkänt faktum liksom att det finns hundar som har sprungit många mil och ändå lyckats hitta hem, även efter väldigt lång tid.
Denna ”inbyggda GPS” måste vara otroligt praktisk att ha (sa hon som kan köra samma väg 3000 gånger och sedan ändå inte kan förklara vägen ens halvbra för någon annan) men ska jag vara ärlig så kan jag bli liiiite (läs: ganska mycket) störd på Soyas otroliga förmåga att orientera sig.
Efter några år med Snabbspringaren har det nu börjat ”samlas” en hel del platser dit vi åker mer eller mindre frekvent för hundträffar/ långpromenader och det tar banne mig inte många gånger innan Soya redan några kilometer före ankomst visar tecken på att hon vet preciiiis vart vi är på väg.
Kör man på motorvägen till Järavallen eller hundkappbanan i Landskrona börjar doggy att gnälla och gny väldigt ivrigt (extremt irriterande ljud om ni frågar mig) flera minuter innan ankomst, samma sak på väg till Ribban eller Dalby.
Att säga till henne hjälper inte ens en sekund utan det är bara att sitta och lyssna på pipandet tills djuret har skuttat ut ur bilen på plats.
Hur gör era doggys? Är de lika vakna för vart ni kör dom eller verkar de strunta i vilket?
Kan ju som en parentes berätta att min schäfer Ketty blev stel som en pinne varje gång vi körde förbi djursjukhuset i Malmö eftersom hon hade varit med om en del trista upplevelser där och körde man förbi utan att stanna kunde man nästan höra hur hon drog en djup suck av lättnad.
Haha, känner igen det där! Fast (om du ursäktar!) så ”kontrar” jag dessutom med något ännu märkligare, åtminstone tycker jag det: som gammal hundutställningsmänniska förundrades jag alltid hur jyckarna kunde veta när/att utställningsplatsen närmade sig, när det var ny plats, ort och ibland även nytt land (!) varje vecka?! Tio – femton minuter innan utställningsplatsen började alltid ylanden, gnyandet, skrikandet, spänningen osv, och det brukade alltid stegras ju närmare vi kom. Nog för ett bra luktsinne, men inte SÅ bra! 🙂
Dagens hund, inte någon utställningsvariant, känner igen sig och vet precis vad som ska hända beroende på destination (bra alt dåligt), men ”gårdagens” utställningshundar var så exakta, på gränsen till kusligt, att jag aldrig slutat att förundras!
Soya är förresten jättefin på bilderna! /M. (Bra så?) 😉
Oj…ja, i jämförelse med dina utställningsdogs ligger Soya i lä!
Hur de visste att ”det började närma sig”? Jag GISSAR att de även kände av dina känslor, du kanske själv omedvetet blev mer nervös osv ju närmare platsen ni kom och då utsöndrar man ju ämnen som hundar känner av.
Jag har ingen pipande GPS-hund, Zahra och Hilda säger inte ett pip när de åker bil. Däremot flämtar Hilda för att hon inte tycker om att åka bil. Oftast ligger de lungt och stilla, men när vi närmar oss hemmet brukar de sätta sig upp. Likadant när vi kommer till WR-banan.
Hälsningar
Görel, Zahra och Hilda
Då har du och dina öron det behagligt Görel :)!
Lugnt och skönt, förutom Hildas flämtningar. 😀
Hälsningar
Görel, Zahra och Hilda
När jag jobbade heltid i Malmö och hade med min Lokehund så låg han hur fint som helst därbak ända tills vi körde av motorvägen mot hamnen så att säga. Sen var det ett EVIGT pipande och gnällande fram till jobbet! Han hade stenkoll!
GPS:en är ju så klart superbra bara den kunde jobba lite tystare :), läs: utan gnällande och gnyende!