Hoppla, hoppla…idag har jag lyckats rida ut ”på riktigt” dvs ridit en ganska lång runda (50 minuter) där jag har travat så mycket jag vågade med tanke på Kreons oskodda bakhovar.
Att lämna stallplanen idag gick ypperligt men sedan blev det många snurrstopp på vägen vid ridhuset och Husarvägen dvs där vi haft problem även innan.
Ska jag ursäkta Kreon liiiiite så finns det en hel del att glo på om man känner för det men det ÄR ändå mer testning än rädsla, så känns det i alla fall.
För när jag väl hade kommit förbi Husarvägen och förbi alla hus, brevlådor, trädgårdar osv osv så var det bara att ”köra på”- Kreon gick som en klocka och travade i jättefin form.
På hemvägen behövdes inte en enda snurr någonstans så jag tror att ”låsningen” är ganska så förknippad med den sträcka där Kreon en gång i tiden började krångla.
Det känns skönt att ha kommit så här långt på så kort tid, nu kanske jag inte behöver träna på uteritterna flera gånger i veckan- att det blir mörkt klockan fem är onekligen en mycket försvårande omständighet i detta fallet och jag kan inte sluta flera timmar tidigare på jobbet var och varannan dag.
