Även i morse blev det ett dressyrpass i ottan, denna gången dock helt på egen hand vilket nästan kändes lite ovant efter att NN skämt bort mig med sin närvaro så pass ofta den sista tiden.
Jag försökte även i min ensamhet att tänka på allt viktigt, sitsen givetvis och att inte ”styra med händerna” utan med skänklarna i tex skolorna.
Fortfarande finns inte ens en tenens att sparka i galoppfattningarna och jag hoppas att det blir som jag sa förhoppningsfullt till NN för länge sedan: ”tänk när vi kommer att skratta åt hur Kreon KUNDE bära sig åt tidigare”.
Gossen är fortfarande känslig gudbevars och det hoppas jag att han FÖRBLIR men nu känner vi varandra bättre och jag blir inte heller lika förskräckt om han tex skulle hoppa till lite grann.
Jag vill ju att vårt jobb tillsammans ska bygga på GLÄDJE inte rädsla från någons håll eller tvång och motstånd och tycker nog att jag lyckas- än så länge.
Jag skrattar och pratar uppmuntrande med det lilla djuret och klappar honom mycket och det har säkert bidragit till att han jobbar på fint och har glömt sina bakbenskonster hi hi.
Posted
