Man glömmer så lätt!

För ett tag sedan när jag var ute och red med Kreon och vi (läs: jag) precis hade avslutat en liten snurr-procedur mötte jag en fd inackordering till häst och sa skämtsamt till henne: ”Archie var ÄR du” menandes att exempelvis det här snurrandet och annat trams inte ens fanns på Archies karta- han var så otroligt snäll att rida ut!
 
MEN…när jag rannsakade mig själv lite närmare och verkligen tänkte tillbaka så insåg jag hur lätt och snabbt man kan gömma saker som varit ett bekymmer, vållat en huvudbry eller rent utav rädsla- vips så är det borta ur ens medvetande väldigt snabbt efter att problemet lösts. Och det är kanske tur och bra att man inte ältar sådant som HAR VARIT men som sagt; det kan också lura en i tanken ibland.
 
Jag poängterar ju ofta, både IRL och på bloggen hur otroligt snäll Archie var och det VAR han, absolut, men faktiskt inte från dag 1, det ska sägas.
 
Nu vill jag inte gå så långt som att påstå att han en gång i tiden varit riktigt BESVÄRLIG, istadig eller jättedum att rida ut- inte alls- men inte tusan satt jag helt avslappnad och kände mig 100 % trygg på honom heller alla gånger när han var ung.
 
Jag minns tex att jag på den tiden Archie stod på ridskolan ofta brukade rida ut med en annan kvinna, Lena, som hade en D-ponny som var Archies hagkompis.
 
Vi var båda lite försiktiga av oss och dundrade aldrig iväg i full galopp eller dylikt utomhus och jag brukade varje gång vi närmade oss stallet på vägen hem fälla kommentaren ”Jaaa du Lena…vi ÖVERLEVDE den här gången också”.
 
Givetvis var det skämtsamt sagt men det fanns också en liten, liten underton av faktisk lättnad i konstaterandet eftersom Archie när han var…säg 4-5 år gammal…KUNDE bli rädd utomhus och då blev, som jag upplevde det, opåverkbar vilket fegis-Birgitta tyckte var jätteotäckt.
 
Det hände inte ofta och NÄR det hände hade förmodligen vilken normalt funtad häst som helst REAGERAT men det otäcka tyckte jag var att jag inte kunde lita på Archie i dessa situationer (också egentligen helt normalt på en så ung häst).
 
Om vi tex mötte ett trav-ekipage som kom körande bakom oss i fullt tävlingstempo kunde Archie kasta sig åt sidan oavsett om där råkande vara tex ett dike eller ej och jag var då givetvis livrädd att han skulle tappa balansen och ramla…med mig på ryggen.
 
Så…Lena och jag var alltid lite ”beredda” när vi red ut och spanade åt alla håll och kanter för att slippa möta just travekipage eller galoppörer i full fart (vår ridskola liggger ju vid Jägersros trav och galoppanläggning) och när vi hade klarat oss undan alla faror (vilket ändå var fallet 90 % av gångerna vi red ut) så fällde jag alltså de för oss klassiska orden om överlevnad.
 
Min förhoppning är att jag även om Kreon om en tid kommer att skriva på bloggen ”han är sååå stensäker” och ”snällare häst att rida ut finns inte” och om jag då blir för stor i orden så tänk på att påminna mig om hur det en gång var:)))))!