Precis som förra lördagen unnade jag mig att sova till halv sju (det tog måååånga år men nu ”kan” jag i princip inte sova mycket längre och det är jag bara glad för)och åkte därefter till stallet för att hjälpa till med hagutsläppet.
Efter veckans ”boxtvätt” (läs: skurning av krubba, vattenkopp och väggarna kring Kreons matplats) och annat fix gick jag en promenad med Soya och passade samtidigt på att reka var det numera går får (de flyttas lite då och då), läs: var jag INTE bör rida med den ull-rädde Kreon.
När det var dags för eftermiddagens uteritt hade jag tänkt ut en runda som jag hoppades skulle falla den gode spindeln hyfsat i smaken och bad en stilla bön att vi inte skulle möta några dundrande lastbilar eftersom rutten innebar ganska mycket ridning på en 70-väg.
Och idag hade vi tur- det kom bara kanske 10-talet bilar, och dessa bryr sig Kreon inte om men däremot blev det en hel del snurrande i alla fall vilket jag försökte att tänka är mycket bättre än andra långt värre dumheter som en häst av Kreons kaliber hade kunnat ägna sig åt men visst kändes det enerverande ÄNDÅ.
Men visst…om jag någonsin får 9:or på mina piruetter på tävling och får frågan hur jag lärt Kreon att vända så lätt så vet ni vad jag kommer att svara *!
En av mina stallkamrater verkade tycka att det var lite konstigt att jag ännu inte har galopperat med Kreon ute- själv tycker jag att det är fantastiskt bra att det ens GÅR att rida ut ensam under rådande omständigheter och känner ingen brådska med att pusha fram något jag kanske får ångra- att ramla av utomhus tror jag hade kunnat få hur förödande konsekvenser som helst och då tänker jag inte bara på risken att jag skulle slå/ skada mig.
På hemvägen behövde jag tack och lov inte snurra en enda gång, troligen meddelar Kreons inbyggda kompass/ GPS honom när det bär av hemåt trots att jag inte red samma väg hem som ut.
Jag hade redan igår sett att det tillkommit en ny fårskock i en hage utmed en av de vägar jag brukar rida på och idag tänkte jag att jag kunde hoppa av och leda Kreon förbi hästätarna om det kändes riktigt illa.
Jag började att skritta i ultrarapid förbi hagen och otroligt nog så lyckades vi ta oss förbi utan att jag behövde hoppa av.
Däremot så gick Kreon med både ”halva steg” och piaff förbi fåren och jag kände verkligen varje steg han tog, väldigt distinkt och såååå koncentrerat.
Så…om jag någonsin tävlar svår dressyr och får frågan hur jag lärde Kreon att piaffera 9-mässigt så vet ni vad jag kommer att svara **!
*= ironi
**= mer ironi
