För ett tag sedan pratade jag med en hästägare som hastigt och lustigt hade bytt häst och detta mycket kort (ca 3 månader) efter att den bortbytta hästen hade inhandlats.
Ägaren kände att köpet hade blivit ”fel”, ryttare och häst passade inte ihop och dessutom upplevdes hästen inte som helt pålitlig/ säker i vissa situationer (läs: olycksrisk för både människa och häst).
Själv applåderade jag beslutet då jag vet hur mycket förutfattade meningar som finns bland ANDRA hästägare (läs: de som inte behöver befatta sig med ”eländet”, då är det lätt att tycka en massa typ: ”man ska inte ge upp för tidigt” eller ännu mer skrämmande: ”en häst är inte en handelsvara som man bara kan göra sig av med hur som helst”).
Och det är just det sistnämnda påståendet som jag vill slå hål på för det är rent krasst precis vad jag tycker att en häst är: en handelsvara!
Därmed inte sagt att man inte kan DYRKA sin ”handelsvara” (provocerande ord I know) men man kan också sälja den precis när man själv tycker menar jag.
Åh så många felköp jag har sett genom mitt ca 30-åriga hästliv!
Och folk som styvnackat vägrar att sälja/ byta häst av missriktad välvilja (”ingen kan ta hand om min häst så bra som JAG”), någon form av ”prestigeförlust” (”vad ska folk tycka…jag som har köpt en så fin tävlingshäst som jag inte klarar av”) eller vanföreställningen ”det ordnar sig nog….” (vilket man hoppas på i flera år utan att en enda förbättring syns).
Ibland kan ett felköp också handla om tämligen okunniga föräldrar som köpt en opassande häst till sitt barn/ tonåring och som sedan inte kan begripa att det faktiskt kan bli just fel.
Och barnet/ tonåringen kanske varken vill eller vågar gå emot sina föräldrar, det vill inte känna sig otacksamt, värdelöst som ryttare eller så finns rädslan att ”om vi säljer denna hästen får jag ingen ny”.
Själv är jag krassare än att jag hänger fast vid något som jag inte längre vill ha/ tycker om och så har det alltid varit under min tid som hästägare.
Trots att jag vågar påstå att alla mina hästar, om de hade haft talförmåga, hade vittnat om min oerhörda kärlek till dom har jag inte tvekat att sälja när det inte längre har känts ”rätt”.
Jag har inte velat komma till det stadiet då ett stallbesök känns som en plåga, då man söker varje upptänklig ursäkt för att slippa rida eller försöker få vem som än är intresserad att ta några pass åt en- oj så mycket sådant jag har sett hos andra!
Själv tycker jag att det är såååå roligt med mitt ”hästeri”- annars skulle jag ”givetvis” inte lägga den tid, de pengar och det engagemang som jag gör 365 dagar om året, jag kan sitta på jobbet eller hemma och riktigt LÄNGTA efter min häst trots att vi sågs dagen innan ha ha.
Och för att bibehålla denna känsla av att det är roligt, kanske inte 365 dagar om året men i vart fall 350 så har jag ibland bytt ut hästar som inte längre ”passat” mig av olika anledningar och det skäms jag inte det minsta för- tvärtom tycker jag att det har varit väldigt klokt och inget jag ångrat.
Posted
Skriver under på detta. Helt klart.
Sålde Rosea som nu är hopphäst och hon och hennes nya äg är rätt för varandra. Hon vill ju hoppa!
Köpte Winston, han är en gentleman som vill gå i dressyr och kan hoppa och fungerar bra i skogen med hundarna (han också) dessutom så brallar han inte av mig titt som tätt.
Så nu är vi altså 4 st som trivs: Rosea & hennes nya äg. Winston och jag 🙂
En undran, är hundar också handelsvaror i din mening? Mvh Lina
Håller med dig Birgitta i nästan allt. Men tycker ändå det är jättejobbigt att behöva skiljas från vissa individer. Vi har en styck fyraåring som nog ska få nytt hem så småningom då ryttaren ska iväg och studera. Tyvärr är han alldeles för stor för lillasyster och för ung för mig. Inte så svårt ändå. Hoppas bara att han hamnar rätt, hos någon dressyrsatsande förhoppningsvis. Riktigt fin är han. Värre är det med gamle araben: Är en i familjen på ett helt annat sätt, vår första egna och allas kelgris (men det är dyrt att vara inhyrd även för kelgrisar) och så min egen dam då som är min perfekta häst(äntligen)!
Var gör man med en som börjar bli gammal. Vill INTE att han ska vandra från ägare till ägare. Låna ut kanske? Råd mottages tacksamt.
Något av det värsta blajet jag kan läsa (och det har jag gjort ganska många gånger) är att ett hästköp är ”for life” och detta oavsett vad som händer i ens liv.
För det första kan jag inte begripa hur vuxna människor kan resonera så oroligt inskränkt och helt utan verklighetsförankring- det är för mig ungefär som att säga att ”om man gifter sig med någon måste man hålla ihop resten av livet” och dessutom så bidrar sådana uttalanden bara till att fullständigt i ondödan skuldbelägga någon som kanske ser sig tvingad att sälja sin häst av vilken anledning det än må vara (man passar inte ihop, sjukdom, arbetslöshet, utlandsflytt, whatever).
Lina:
Självklart är hundrar också handelsvaror enligt mitt sätt att se det (handelsvara= något som kan köpas eller säljas för pengar).
Precis som med en häst kan man, när man har ägt en hund ett tag känna att den inte ”passar” en av olika anledningar.
Och varför i hela fridens namn skulle man då behålla den om den kan få det mycket bättre någon annanstans?
Så var det ju med Soya tex. Hennes fd ägare ville/ kunde inte ha henne kvar= hon blev såld och är nu DYRKAD av mig och maken. Win win!
Rackemarie:
Vill man absolut ”behålla kontrollen” finns nog ingen annan utväg än att låna ut, nej. Sålt är ju liksom sålt och några ”förköpsrättsklausuler” skulle då jag inte lita på, de ska tydligen inte vara juridiskt bindande.
Sedan är ju frågan hur lätt/ svårt det är att låna ut men man kan ju FÖRSÖKA i alla fall.
Ibland blir det säkert ”jackpot” direkt och ibland kanske det går rent åt skogen men då får man ju ta tillbaka hästen.
Tyvärr läser man nästan bara om misslyckade utlåningar på nätet men det borde ju finnas de där det går bra också.
Att låna ut hästen mot krav att den står kvar i samma stall som där man redan har en annan häst är ju ett alternativ men som sagt, frågan är hur lätt det är.
Idag vimlar det av hästar, till och med sådana som skänks bort så man kan nog inte ha för stora krav heller utan snarare hoppas på lite TUR.
Håller med till en vis punkt. Däremot anser jag att man har ett ansvar mot djuret att se till att ”det blir bra”
Men jag tror att alla som tycker om sina djur vill detta. Ändå vimlar bland annat blocket av oänskade djur. Man måste när man skaffar djur inse att ett djur lever länge och faktiskt inse vilket ansvar det är.
Hur många råkar inte bli ”allergiska” så fort valpen, kattungen, fågel eller gnagaren inte längre är rolig eller liten och gullig.
Sen är det en annan femma att inse som du Birgitta att du önskar en annan individ, det är inte så att du sålde Archie för att ligga på soffan istället.
Tror att många djur hade sluppit fara illa om folk faktiskt tänkte igenom sin livsituation bättre. Vet man inte vad man ska göra 6 månader fram i tiden så ska kanske djurköpet vänta. Så har jag alltid resonerat och inte ”köpt” på mig djur jag inte haft tid eller ekonomi att ta hand om.
Hälsningar Annelie
Instämmer helt Annelie!
Har sett resultaten av många ogenomtänkta djur-köp, ibland slutar det väldigt illa.
Exempelvis arbetslösa människor verkar ibland nästan förutsätta att de ska vara detta resten av livet och tänker inte alls på hur otroligt jobbigt det kan vara att kombinera flera hundar med ett heltidsjobb.
Har faktiskt hört det flera gånger: ”ja, det blir ju svårt för mig att jobba (heltid), jag har ju min/mina hund/ar att tänka på.
Och visst…kan man klara sig utan socialbidrag och dylikt och ändå ha sina djur så är det väl fine men att tycka att samhället ska supporta en för att man vill ägna dagarna åt att leka med sina djur…näää…
Nu raljerar jag liiite men det ligger tyvärr också en hel del egenupplevt bakom orden.
Sedan har vi de som av sina barn övertalas till att skaffa diverse djur som barnet tröttnar på och den vuxne varken vill eller har tid att ägna sig åt- jättesynd om djuren så klart.
Eller den som lever på ”bröd och vatten”, med en minimal buffert och ingen att låna av- inte så kul när djuret blir sjukt och behöver veterinärvård/ mediciner.
Finns också de som har kvar sina djur av ”slentrian”- de har tappat intresset för länge sedan och sköter inte djuret speciellt väl men dock tillräckligt ok för att det inte ska vara ett djurskyddsärende.
Bara några exempel…I could go on for ever…
Jag är lite av åsikten att har man tagit fan i båten får man ro han i land. Med detta menar jag inte att man inte ska kunna sälja sin häst/hund, jag menar att man ska ta ansvar.
Förkastligt är det när någon köpt en hund och efter några veckor/månader vill sälja för att man upptäcker att en valp biter, kissar inne och kräver engagemang.
Eller att man upptäcker att man inte tycker om rasegenskaperna, det får man ta reda på innan.
Eller att man köper häst och upptäcker att allt är dyrt och inte hade fattat det innan.
Men om ens livssituation ändras eller man helt enkelt inte passar med djuret är det bättre att se till att djuret hamnar hos någon annan.
I båda fallen tycker jag att man har ansvar för att göra så gott man kan för att placera djuret där det får det bra/bättre. Eller helt enkelt ta sitt ansvar genom att ta bort djuret.
Man får helt enkelt tänka efter före. Men jag tycker det verkar som om de som inte tänkt efter också är de som inte bryr sig så mycket om var djuret hamnar. De vill bara bli av med problemet. Ett år senare har de glömt att det var ett problem och så börjar karusellen om igen. Tvi vale!!
De som säljer av andra anledningar brukar ofta vara väldigt måna om att djuret får det bra.
Så visst ska man kunna sälja sina djur, men de får inte bli en slit- och slängvara.
Vi föder ju upp hästar och säljer och jag ser inget konstigt med det. Min egen lilla Misty som jag haft sen dag ett klarar jag inte av att sälja. Hon kommer aldrig ta mig dit jag vill i varken hoppning eller dressyr. Men det är ju mitt problem och det får jag leva med om jag vill ha henne kvar:)
Minstral:
Instämmer helt!
Minns en familj jag kände som gång på gång köpte hundar och katter som de sedan tröttnade på och lämnade tillbaka/ sålde vidare.
Några månader/ ett år senare var allt glömt och man tog sig an nya djur- som man också tröttnade på efter ett kort tag.
Varje gång ett nytt djur anskaffades tänkte jag ”hur länge stannar detta djuret” och det varade aldrig länge.