Dagens (kärleks)fråga

För att anknyta  till gårdagens inlägg om att sälja en ”icke-passande” häst funderade jag lite kring det här med ”kärlek till sitt djur” och om och i så fall hur/ när detta kan ändras.
 
Jag vet att tex maken hade lite svårt att förstå mitt enorma engagemang kring min häst innan han själv blev hundägare.
 
Han hade dessförinnan aldrig fått uppleva den enorma kärlek man kan känna till ett djur och har man inte själv haft något djur kan det säkert vara svårt att förstå att man tex kan sörja oerhört om ens djur går bort, hur man kan betala tusentals kronor i veterinärvård för ett sjukt djur eller hur djuret blir den som nästan ”styr” en familj vad gäller semestrar och dylikt.
 
Nu när vi har Soya får man nog leta efter en mer ”kär” hundägare än maken- jag brukar ju skoja och säga att den dagen det blir tillåtet att gifta sig med sin hund så är det ”bye-bye Birgitta” direkt :)))!
 
Jag är själv också tokig i den lilla snabbspringaren så det är ju roligt att vi delar denna besatthet och jag kan inte tänka mig vad som skulle få mig att sluta att älska henne.
 
Helt i linje med ”mina barn och andras ungar” misstänker jag att jag hade både utstått och bortförklarat många beteenden som jag hos andra hundar hade fått mig att uppmana ägaren att göra sig av med hunden.
 
Och hade Soya tex blivit aggressiv mot andra hundar eller människor hade jag troligen aldrig låtit henne träffa varken den ena eller den andra utan mer eller mindre isolerat henne.
 
Ja, detta är vad jag tror i alla fall, det finns liksom inte i min föreställningsvärld vad Mimmi skulle kunna hitta på för att jag inte längre skulle vilja ha henne.
 
För stackars Kreon är oddsen långt sämre, se gårdagens inlägg :))).
 
Där kan jag nog tänka mig en del som skulle få kärlekens låga att slockna och det beror väl på flera olika saker.
 
Exempelvis har vi den aspekten att Kreon faktiskt är köpt för ett specifikt ändamål: TÄVLINGSRIDNING i DRESSYR men jag tänker också på den så kallade säkerhetsaspekten.
 
Skulle Kreon tex börja dänga av mig i parti och minut hade jag inte bara tappat mina känslor för honom- jag hade inte heller längre VÅGAT fortsätta rida på honom.
 
Och som sagt- skulle vi på tävling efter tävling få urusla resultat hade jag också bytt ut honom, i alla fall om jag inte trodde att allt berodde på MIG och att detta var något som JAG kunde förändra.
 
Vad säger ni läsare? Har ni haft djur där era känslor svalnat av mer än tillfälligt? Vad har det berott på? Vad har ni gjort då?

5 kommentarer Skriv kommentar

  1. Sofia M

    Min första katt jag hade började kissa precis utanför lådan, fastän det inte var mycke i den, när hon va 2-3 år. Eftersom jag hade två katter så trodde jag att det berodde på att hon va mer kräsen än andra katten, så jag skaffa en låda till. Det hjälpte tyvärr inte och efter något år så satte hon sig i min säng, 3 ggr på en vecka, och kissa. Då hade jag fått nog och åkte till veterinären och avliva henne. Jag hade verkligen inte råd att köpa nya möbler titt som tätt bara för att hon valde att kissa utanför lådan fastän den nyss va rengjord. Kvitta vilken sand man hade.

    Som svar på om jag sluta älska henne så är svaret både ja och nej. När jag tog beslutet så älska jag inte henne, men nu i efterhand så känner jag kärlek i mitt minne. Hon va trots allt mitt första djur, förutom fiskar och en undulat. Jag har heller aldrig ångrat mitt beslut.

    Svara
  2. Trasselkvast

    Hunden jag hade innan den här var en tax, stor och väldigt aggressiv (av flera orsaker, dels bristande ledarskap från tonåriga mig när han växte upp, men också garanterat något medfött fel). Han var arg på både folk och fä, och bet folk mer än en gång (vilket jag ju alltid hade en förklaring till, som stämde ibland, och ibland inte…)

    När han var elva så kom jag till den punkt att jag avlivade honom. Det värsta beslutet jag behövt ta, den värsta dagen i mitt liv, och jag är FORTFARANDE ledsen och ÅNGRAR mig.

    Jag kommer alltid ångra mig och jag kommer alltid älska honom. Oavsett hur han var eller hur han fick mig att må ibland, så är den kärleken jag kände (känner!) för honom, något av det största jag känt i mitt liv.

    Svara
  3. Åsa T

    De hundar jag haft och den jag har är en del av familjen. Jag älskar verkligen min hund. Fick faktiskt ett erbjudande av någon som ville köpa henne men jag skulle inte sälja henne för alla pengar i världen. 🙂 När det gäller hästarna känner jag inte alls så. Jag gillar mina hästar och så länge de ger mig glädje och utveckling har jag dom kvar. Skulle jag ”tröttna” eller att vi helt enkelt inte passade ihop så skulle jag inte tveka att sälja dom, med förhoppning att de skulle få det mycket bättre hos någon annan. men just nu är jag kär i min häst, jag längtar också varje dag efter att rida, och framförallt att hoppa denna fina häst. 🙂 Den andra hästen rids och hoppas av min man och där är det samma sak, glädje (nästan) varje dag. 🙂

    Svara
  4. Cecilia

    Alla våra djur är våra familjemedlemmar. Led alla helvetes kval bara av att sälja våra kattungar!!! Har extremt svårt för det. Nästa höst får dottern hem sin D-ponny och de flesta hade säkert sålt C-ponnyn då men det finns inte i min värld. Han är en del av vår familj. Dottern och han har gått igenom så mycket tillsammans. Han är en mycket ”svår” ponny och det har varit mycket berg och dalbana med honom. Madde har slitit sitt hår många gånger när hon ridit honom. Samtidigt har hon mängder placeringar och vinster i hoppning på honom. Han har verkligen ”landat” i vår familj och blivit en lugn trygg ponny. Han får i stället bli min och lillasysters skogsmulle.
    Jag ser mycket till individen, inte ridningen-den är inte så viktig för mig. För mig är hästen mer som en hund! Sen hade man ju såklart fått sälja om man hamnat i ekonomiska svårigheter t ex men det är ju en annan sak.
    Samtidigt förstår jag dig helt och fullt, du vill ju ha en tävlingshäst och vad ska du med en medelmåtta till då?
    Hundar är ännu värre än hästar, dom ger ju verkligen en villkorslös kärlek! 🙂
    /Cecilia 12 år

    Svara
  5. Birgittas hästsida

    Cecilia:

    Hade jag varit ekonomiskt oberoende hade jag troligen samlat på mig ett helt harem av djur, både egna och sådana ANDRA tröttnat på.

    Men utan eget stall/gård, med heltidsjobb och en man som inte delar mitt hästintresse har jag varken pengar eller tid med mer än en häst.

    Skönt att ni kan behålla ponnyn och att du dessutom har någon som kan ”ärva” honom :).

    Svara

Skriv en kommentar

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>