Året började med att jag lärde känna NN och började träna för henne.
Mitt syfte var från början att få en ”second opinion” huruvida jag skulle behålla Archie eller ej, detta efter att ha velat fram och tillbaka nästan hela förra året och också eftersom min dåvarande tränare tyckte ”sälj”.
När jag började träna för NN tändes hoppet, Archie gick för det mesta mycket bra på träningarna men när tävlingssäsongen satte igång blev inte resultaten de förväntade.
Hade det ”bara” varit de uteblivna rosetterna som störde hade jag kanske behållit Archie ett tag till men jag började också tröttna på att han de senaste åren blivit så otroligt….ja, rent ut sagt TRÖG att rida, framför allt inne på tävlingsbanorna.
Jag blev vråltrött efter endast en kort tid i sadeln, det var ett ständigt drivande, långa sporrar som inte hjälpte särskilt mycket och ett evigt ”jagande”- så fort man inte var ”på” honom la Archie av. Hans förmåga att gå från on till off på en sekund blev för jobbig för mig och jag ville inte heller känna att jag fick tvinga fram varje steg på en häst som hellre hade föredragit att stå stilla.
Jag minns exakt när jag fattade beslutet att sälja honom; det var direkt efter att jag hade kommit ut från banan på Helsingborgs fältrittklubb i somras.
Visst var det varmt i ridhuset men när Archie på en tiondels sekund vid inträdet på banan förvandlades från en väldresserad, normalgående häst till en ovillig klump som jag gjorde fruktlösa försök att bära runt inne på banan: då fick jag nog för sista gången.
Efter några annonser på Hästnet och Bukefalos som inte gav något (många backade så fort jag bara andades att Archie haft fång för 3 år sedan) fick jag genom NN kontakt med en ridskola som köpte Archie, inte till det pris jag tänkte mig men på sådana villkor att jag genomförde försäljningen utan att tveka.
Medan jag höll på att försöka sälja Archie, vilket tog ca 2 månader och förstörde hela min semester, hade NN fått in en häst till försäljning, en häst hon blev mycket förtjust i och tyckte att jag skulle köpa.
Först var jag inte det minsta intresserad av det outbildade djuret som var Kreon men det tog inte lång tid innan jag inget hellre ville än att köpa honom och detta bidrog absolut till att jag kunde skiljas från Archie utan vånda.
Mycket snart efter att jag köpt Kreon tävlade vi för första gången och om kommande tävlingar går lika bra som de 2 vi hunnit avverka under hösten kommer jag inte att vara annat än otroligt nöjd.
Kreon har under de månader jag ägt honom utvecklats jättemycket, han har fått ett mer ”adekvat” utseende för sin ålder (när jag köpte honom hade man kunnat missta honom för en 4-åring) och befinner sig också utbildningsmässigt mer i nivå med jämnåriga dressyrhästar än när han vid köpet knappt kunde fatta rätt galopp.
Än så länge passar mig Kreon mycket, mycket bättre än vad Archie gjorde, i alla fall om man ska se till hans potential som dressyrhäst.
Han är otroligt lättlärd, har bättre fysiska förutsättningar och sist men inte minst: en egen motor.
Jag blir aldrig trött av att rida honom, jag använder de kortaste sporrarna som säljs och spöt kan lämnas kvar i stallet.
Att denna egna motor även innburit en egen vilja som inte alltid går att kuva exakt som jag vill är priset jag får betala- i alla fall nu.
Jag har också insett att många av de bekymmerslösa saker jag gjorde med Archie är ett minne blott- att lasta Kreon och köra iväg med honom och Soya till vilt främmande platser finns inte på kartan- än.
Hur tävlingsindividen Kreon kommer att bete sig vid kommande tävlingar är också osäkert- jag är inte helt övertygad om att han alltid kommer att vara så iskall som han var i höstas och helt klart kommer man inte bara att kunna åka iväg med honom som en behändig liten handväska- så som jag gjorde med Archie.
I slutet av året meddelade NN att hon skulle flytta tillbaka till Stockholm och efter att både ha tränat mycket intensivt för henne och hjälpt till på hennes anläggning en hel del kunde jag inte känna annat än en stor sorg över att inte längre ha en så engagerad tränare lätt tillgänglig.
NN var, medan hon bodde här mer eller mindre en av mina närmaste grannar och även våra stall låg på 5 minuters körväg från varandra.
Och bortsett från själva ”bekvämlighetsaspekten” måste jag säga att jag aldrig haft en så generös tränare förut, en tränare som ställt upp som inte bara just tränare av mig och min häst utan som fungerat som ett enormt stöd när Archie skulle säljas och Kreon köpas, som inte tvekat att låta mig rida på sina hästar för att få in den rätta känslan osv.
Nu är planen att NN ska komma ner och hålla träningar ca 2 gånger i månaden och jag hoppas innerligt att det blir så.
På Soya-fronten har det inte hänt så mycket, skillnaden från förra året är väl att jag helt slutade att tävla med henne.
Även om hennes ”driv” alltid varit en miljon gånger större än Archies så var resultaten ännu sämre än hans och det var bara att inse att enkom VILJA inte alltid räcker.
Jag tror inte att doggy saknar tävlandet och jag gör det inte för en sekund.
För mig räcker det att ha Soya som det bästa sällskapet man kan ha- för Kreon gäller som ni förstår helt andra kriterier!
Som vanligt skriver jag inte vad jag önskar av nästa år- det kan man nog lätt lista ut ändå.
