Häromdagen nämnde jag på bloggen att jag provat att rida med graman i en situation som jag bedömde KUNDE bli stökig (det blev den tack och lov inte) eftersom jag fått tipset att prova av en person som gjort erfarenheten att hennes häst blev lugnad av att vara inramad av en graman (eller om det lugnade ryttaren ha ha).
Oavsett vilket så tyckte jag det hjälpte och skrev sedan på bloggen något i stil med att jag inte ser varför man ska välja den svåra vägen om det finns en enklare- det behöver inte alltid vara att ”ta en genväg” eller att fuska.
Och detta är något jag har pratat om och funderat kring i samband med att Mini började hjälpa mig med Kreon, dvs sedan NN (Minis tidigare arbetsgivare och min tränare) flyttade.
Jag låter ju numera Mini rida Kreon 2 dagar i veckan och hennes huvudsakliga uppgift som vi har formulerat den är att lära honom galoppombyten.
För säg 10-20 år sedan hade jag nog aldrig gått med på att någon annan än min tränare satt och red på MIN häst på detta vis, nej för jag vet ju gudbevars också hur man lär hästar att byta galopp så varför skulle någon annan få klänga på min häst?
Ja…så hade jag tänkt och styvnackat hållit på att ”jag utbildar min häst själv” och det hade jag ju kunnat göra, troligen utan större problem.
MEN: mina många år som hästägare och eftersom jag alltid har köpt outbildade unghästar har lärt mig precis det jag skrev ovan; att det finns enkla och det finns svåra sätt att göra saker på och numera ser jag ingen ”prestigeförlust” i att låta någon annan göra något med min häst om den personen gör det lättare och/ eller bättre än jag själv.
Tidigare hade det gått lite min ära för när och jag vet att jag är långt ifrån ensam om att resonera på detta lite barnsliga vis.
Men att vara barnsligt envis kan också ha sina nackdelar och den läxan blev ganska dyrköpt för mig med mitt sto Décima.
Denna häst satt jag och tränade galoppombyten på ensam en del och tyckte att det fungerade bra. Jag berömde hästen mycket för vad jag trodde var RENA byten tills dessa visades upp för dåvarande tränaren som konstaterade att bytena ibland/ ofta/ av och till (det gick aldrig att hitta ett mönster) var vad man brukar kalla ”ett halvt efter bak”.
Som alla initierade vet är detta både jättesvårt att känna och minst lika svårt att arbeta bort- om man överhuvud taget lyckas.
För att göra en lång historia kort, för det är inte just detta inlägget handlar om, så lyckades tränaren och jag aldrig till fullo få bukt med detta problem vilket så klart hade varit väldigt trist om jag hade velat tävla på högre nivå (vilket jag ville men det är också en annan historia).
Så numera vet jag hur viktigt det är att göra allting rätt från början för att inte få en massa bekymmer längre fram; när jag lärde Archie byta satt jag tex aldrig ensam med detta i början.
Skulle jag idag försöka lära Kreon att byta ser jag redan scenariot framför mig:
Han gör då och då vid bytesträning diverse hopp åt sidan, sparkar bakut osv- inte alls ovanligt då man lär in byten men oavsett vilket inte så lyckat om ryttaren inte har en bra balans.
Varje gång Kreon hade gjort en bakutspark eller hoppat åt sidan hade min balans rubbats, jag hade varit tvungen att stanna hästen, ”plocka ihop” mig själv och eventuellt tappade stigbyglar, för långa tyglar osv och så hade det liksom blivit ett onödigt avbrott i träningen i bästa fall eller så hade jag ramlat av i värsta fall.
Nu överdriver jag lite och det låter kanske som att jag är som en fullständig trasdocka i sadeln och så är det givetvis inte men I JÄMFÖRELSE med Mini så VET jag att hon sitter stadigare och mycket bättre och fortare tar sig ur dessa ”hopp och skutt”-situationer och kan fortsätta arbetet mer oberört.
Nu står jag tryggt på marken ha ha men är ändå delaktig i hästens träning, jag ser hur Mini gör, vad hon eventuellt behöver rätta till och jag vet också att jag kan göra samma sak själv om det kniper men så länge det inte gör det så ser jag alltså ingen som helst anledning att göra det hela svårare för varken Kreon eller mig.
Vad jag med inläggets rubrik skulle vilja säga är alltså att man enligt mig bör ta sig en funderare på om man länge haft något problem, eller känner sig osäker inför något om det inte finns någon annan som skulle kunna hjälpa en med detta och då inte nödvändigtvis en tränare.
Man gör bara sig själv (och oftast hästen också) en otjänst genom att tycka att det är pinsamt eller retligt eller vad man nu kan känna om man ber andra om hjälp- så tycker jag i alla fall.
Posted
Jag lämnade ju bort Tilly i två veckor i somras till samma hoppryttare som haft henne när jag hade brutit benet, just för att få bukt med ett problem jag hade i hoppningen. Det kunde jag själv inte reda ut med bara hjälp av veckoträningarna – hästen var borta i två veckor och kom tillbaka full av självförtroende och problemet var löst.
Håller helt med dig Birgitta! Anser också att alltför många rider borde ta hjälp tidigare. Nu menar jag kanske inte att ha någon annan som rider men att man tar hjälp av en tränare. Tränaren ska inte heller vara vilken som helst. Har sett många meriterade tränare som inte visar ett uns engagemang i ekipaget utan är där för att hämta in lönen. Bedrövligt!
Många verkar också resonera att så länge hästen är ung så gör jag det själv. Mkt märkligt enligt mig, unghästar är det svåraste att rida och en kompetent tränare kan faktiskt göra stor skillnad.
Tack för ordet
Linda H
Linda:
Instämmer helt.
Har också varit med om tränare som man haft känslan av bara suttit av tiden för att håva in pengarna.
Minns en tränare vi provade att ha på ridskolan- detta är säkert 20 år sedan och han var mycket meriterad redan då.
Vi som red befann oss på max LA-nivå om ens det och det kändes verkligen som att tränaren tyckte att detta var ”blaha blaha”. Han satt hela passen på en pall och sa inget annat än ”så kan du rida lite på volten” och ”så kan du rida lite på fyrkantsspåret”- inga övningar, inget engagemang. Träningarna upphörde efter bara några gånger.
Så skicklig på att rida behöver verkligen inte betyda ENGAGERAD och kunnig även fast jag ändå försöker välja tränare som själv är duktiga i sadeln.
Vad gäller unghästridning på egen hand menar jag, som ändå haft några stycken för egen del, att man kommer mycket fortare ”framåt” (utvecklas snabbare) om man har någons ögon på sig ofta. Risken att befästa olika felaktigheter minskar också drastiskt.
Själv valde jag ju att träna 2 gånger i veckan den första tiden med Kreon som förvisso var 6 år men som en unghäst rent utbildningsmässigt. Jag ville verkligen att så mycket som möjligt skulle bli så rätt som möjligt och där såg jag tränarens roll som ovärderlig. Jag ville inte heller riskera att ta med mig gamla ”issues” som varit bekymmer med förra hästen vilket jag tror är lätt hänt om man inte är vaken för problemen.
KLart att man ska ta den hjälp man behöver, vare sig det gäller gramantyglar, tränare eller hjälpryttare oavsett vilken nivå man själv eller hästen är på Om Kyra kan låta andra rida hennes hästar så…(Se hennes bok Dressyr med Kyra). Jag tycker jag får jättebra hjälp av när min tränare sitter upp på min Gold (som jag köpt av henne). Blir lite aha-upplevelse av hur fin hon kan vara och jag får känna hur det ska kännas och vet vartåt jag ska sträva.
Det där med bytesinlärning är klurigt. Jag ville att min tränare skulle lära min häst att byta men enligt henne så är just hjälpgivning vid byten ganska individuell så hon tyckte att det var bättre att jag satt på så hästen lärde sig ”mitt system” istället för tränarens. Dock skulle jag inte träna ensam utan alltid ha någon på backen som kunde se om bytet blev rent eller inte.
Det funkade bra för oss och hästen byter rent. Sen ska jag inte säga att detta är den bästa och rätta vägen utan bara att så här gjorde vi och för oss fungerade det bra.
Graman har jag aldrig lyckats lära mig rida med så en sådan använder jag aldrig. Däremot rider jag alltid ut med ett gummipelham eftersom det ger mig mycket mer kontroll över hästen som gärna skenar annars vid möten med stora o okända djur..jag använder det även när jag cantrar på galoppbanan då det hjälper mig att hålla hästen rund och lydigare. Hon älskar att galoppera fort fort på galoppbanan så om jag tex vill rida intervallträning är risken stor att det blir lite ”fri fart och form” på vanligt tränsbett..:-))
Anna:
Förstår absolut din tränares resonemang.
Just därför gör jag aldrig någonsin några bytesförsök med Kreon, inte ens när läget är optimalt.
Jag vill att han först ska vara 200 % säker med Minis hjälper.
När en häst väl är detta, dvs stadig/ säker brukar andra ryttare också relativt lätt få hästen att byta. Det är i inlärningsfasen man måste vara mer noga.
Håller också med om den individuella byteshjälpen även om det finns vissa »regler« alla följer (få lär väl hästen byta för en klapp på halsen t ex :-). Och faktiskt är det liiite samma med fattningar. Det är inte helt sällan jag sitter upp på en ny häst och den första fattningen tar några omtagningar innan vi förstår varandra. Bytena ännu mer så.
Det är ganska svårt när elever ber mig sitta upp och »lära hästen byta«. Bytesarbetet är mkt långsiktigt och innan man börjar med det föredrar jag att kunna och känna hästen ordentligt. Alltså känns det bara som en god ide att träna byten med en häst man rider ganska ofta, så som Mini rider Kreon.
Jag minns när bad min tränare sitta upp och fila på ettorna på en häst jag hade tidigare. Hästen bytte i varje men jag hade svårt att få till fler än 7 stycken (vilket på den tiden räckte för att rida SB:1). Min tränare var ganska motvillig med samma argument som jag anförde ovan. Och mycket riktigt så kunde hon knappt ens få till en bra glesare serie. Givetvis hade det gått om hon ridit hästen en del men nu var det inte det som var tanken utan lite mera »quick fix«. Något sådant blev det hur som helst inte utan jag fick kämpa vidare själv… 🙂
Oavsett VEM som lär in galoppombyten på ens häst tror jag, precis som Ann, att detta måste tränas relativt frekvent.
De flesta tränar för instruktör en gång i veckan och det tror jag personligen är för sällan- det hinner gå för lång tid mellan träningstillfällena helt enkelt.
Mini hjälper ju mig 2 vardagar i veckan och det har visat sig räcka utmärkt men hade det behövts hade vi utan problem kunnat träna både 3 och 4 gånger i veckan eftersom hon jobbar på anläggningen.