Den 17 november skrev jag ett inlägg med rubriken ”Man glömmer så lätt” där jag berättade om hur inte ens godmodige Archie alltid varit en stensäker klippa.
Jag menade i inlägget också hur lätt i alla fall jag kan ha för att glömma sådant som en gång i tiden vållat mig huvudbry- så fort problemet försvunnit.
Och häromdagen slogs jag av samma tanke igen- detta efter att Mini stannade Kreon för att hoppa av.
Hon gjorde ingen medveten ”dressyrhalt” men ändå ställde gossen upp sig helt korrekt och det var då jag mindes; hur halterna såg ut när jag först köpte honom.
Jag hade nästan aldrig sett på maken till mer ”kropps-omedvetna” halter; Kreon kunde stanna med frambenen nästan i kors medan bakbenen befann sig på var sin sida om ridhuset typ.
Samma tanke SLOG (obs: ordvits!!!) mig vad gällde hur Kreon gick i början; han SLOG i sko heeeela tiden; det bonkade och klonkade ständigt när man red, både i skritt och trav. Nu hör man det nästan aldrig.
Det tredje ”problemet” som jag inte stött på på ganska länge (må jag inte ångra dessa ord) har nog aldrig haft med Kreons BALANS/ kroppsuppfattning att göra som de 2 föregående utan där handlar det om ren olydnad och det har varit det jag kallar hans VÄGGPRESSANDE.
Inte varje ridpass men då och då i början kunde Kreon plötsligt få för sig att han inte ville gå och då liksom pressade han sig mot sargen, ungefär som i en otroligt överdriven öppna utmed långsidorna kan man säga.
Samtidigt som han gick och tryckte baken allt vad han orkade mot sargen så bröt han av från trav till skritt och så gick han några meter tills man hade återtagit kontrollen så att säga.
Turligt nog var det bara sin egen bak han pressade- det hade inte varit så bra eller skönt om han hade kommit på ett sätt att klämma in mitt ytterben mot sargen och numera är som sagt detta dumma beteende ett minne blott. For now ska jag kanske tillägga för säkerhets skull, skrockfull som jag är. TVI TVI.
