Idag tycker jag att det skulle vara intressant att veta hur ni föhåller er till begreppet KRITIK och då tänker jag främst på kritik som kan uppfattas negativt.
Kritik kan för all del vara positiv också men det är nog inte så de flesta ser på ordet utan hör man KRITIK så tänker man nog främst på motsatsen, eller har jag fel?
Hur som helst, mina frågor idag är följande:
Brukar du OOMBEDD kritisera din omgivning (ha ha ha …undrar hur många som svarar JA på den frågan)?
Om någon ber dig om ett ”utlåtande” och du känner att du inte är så positiv; hur framför du kritiken? Är du ”brutalt ärlig”, försöker du linda in kritiken eller LJUGER du rent av för att inte såra den andra parten?
Och om du FÅR kritik hur reagerar du? Försöker du att ta den till dig, blir du rasande eller skiter du i vilket?
Om jag ska svara på mina egna frågor så försöker jag att inte ge folk kritik oombedd.
Om jag däremot tillfrågas har jag mycket svårt för att ljuga, den som frågar får vara beredd på min ÄRLIGA uppfattning även om jag KAN försöka att linda in kritiken till viss del.
Men jag skulle aldrig säga/ påstå något som jag absolut inte tycker, typ ”din häst är i lagom hull” om hästen var smal men däremot skulle jag kanske linda in smal-kommentaren genom att tex förklara att JAG oftast tycker att hästar som är NÅGOT för tjocka ser snyggare ut än ”vinthundsvarianten”.
De som känner mig väl vet också att om jag inte kommenterar något KAN detta betyda att jag inte gillar det och därför håller tyst för jag är INTE snål med beröm OM jag tycker om något och skulle inte låta bli att berömma bara för att ”han/ hon ska inte tro att han/hon är något”.
Även där är man ju olika; en del skulle inte säga något positivt om så himlen föll ner på dom medan andra kastar superlativen omkring sig, menade eller ej bara för att vara ”snälla”.
Vad gäller hur jag reagerar på kritik beror det mycket på vem som framför den men också delvis på i vilken sinnestämning jag befinner mig.
Är jag på bra humör har jag lättare för att skaka av mig i mina ögon orättvis kritik, är jag redan lite låg kan jag bli förbannad, sur eller rent av ledsen.
Kritik från de som står mig närmast (familj, vänner, tränare) eller från någon som jag är i någon form av beroendeställning till (stallägare, arbetsgivare) tar jag allvarligare på än om tex en vilt främmande bloggläsare skriver något men det är kanske inte så konstigt?
Jag är nog lite som du tror jag.
Faktum är att jag är väldigt sparsamt omgiven av kritik. Varför vet jag inte, det kan dock absolut inte vara för att jag är så himla perfekt!
Jag kritiserar inte en person (att kritisera någon inför någon ANNAN, anser jag ”skitsnack” och inte ”kritik)) oombedd. Blir jag nån gång tillfrågad säger jag vad jag tycker. Fast då skulle jag inte ”jätteful” utan använda mig av nåt såsom ”inte riktigt i min smak”, eller ”jo, lite tunn ser din (totalt utsvlutna omusklade) häst ut”. Ljuger, det gör jag inte.
Jag är öppen av mig (lite FÖR mycket kanske tycker någon) och ger gärna positiv kritik = beröm där jag personligen anser det berättigat. Jag vet hur glad man blir när någon säger nåt snällt över något man själv kanske också tycker är bra eller fint etc. Där ser jag alltför ofta att människor har mycket svårt att ge just beröm, för jag tror de ser det som om att, ”ger jag beröm, verkar jag själv sämre”, typ. När man till fakto helt enkelt inte HAR en lika snygg, eller välutbildad häst t.ex. Men det tror jag att jag skrivit här tidigare.
När jag får kritik, anser jag mig helt kapabel att själv avgöra om den är rättfärdigad (befogad) eller ej, oavsett från vem den kommer. Ibland är man tacksam för ärlig kritik.
Det jag inte tål, är när andra människor kritiserar min familj, eller nära vänner, då blir jag jättearg och går i totalt försvar!
Jag tror kritik kan föra en framåt OM man känner att personen vill en väl.
Vill personen en väl/gott så kan kritiken vara ”brutalare” rakt på eller lindas in….vilket som.
Vill en person en INTE väl/gott så spelar det ingen som helst roll HUR kritiken förs fram det blir OFTAST fel i alla fall.
Sedan är det så att kritik oftast kan kännas hård eller jobbig att höra om den är sann eller inte sann……allt är i en enda gråzon och mer komplicerad för ett rakt svar.
En sak som också slog mig är att man ibland behöver ”bearbeta” kritik.
Det som initialt låter elakt/ orättvist/ fel KAN om man låter det sjunka in och reflekterar över det objektivt visa sig stämma även om ”sanningen svider” ibland.