Längdhopp
När jag slog upp ögonen i morse var det till ett dånande ljud från häftiga vindar utomhus och jag insåg att jag skulle få revidera morgonens plan: ett dressyrpass i ridhuset.
Vis av vad som hände sist jag dumdristigt ville rida trots att ridhusväggarna skallrade (JAG RAMLADE AV!!!!!) ändrade jag om i schemat så att Kreon fick löshoppa idag i stället för imorgon- bättre att ta det säkra före det osäkra!
Hoppningen gick, som vanligt höll jag på att säga, utmärkt och jag kan nu följa det schema jag brukar försöka hålla mig till med löshoppningsvana hästar.
Jag börjar med att longera i trav för att mjuka upp hästen och tar eventuellt lite galopp på lina också.
När det sedan är dags att hoppa börjar jag med en vanlig oxer som jag höjer tills önskad höjd uppnåtts (brukar ta kanske 5-6 språng). På denna ”max-höjd” (någonstans mellan 120 och 140 beroende på hur skicklig hästen är) får hästen hoppa 2 språng och därefter sänker men breddar jag oxern ganska rejält.
Breddhindret hoppas kanske 3-4 språng med eventuellt ytterligare en breddning emellan och när detta hinder hoppats så är det dags att avsluta med ett räcke som också får hoppas 2-3 gången, sista språnget eventuellt ganska lågt så att hästen får känna att det är väldigt lätt.
Efter ca 10-12 språng (färre om hästen hoppat utan att riva och allt gått lätt) är löshoppningen avklarad.
Idag slog det mig förresten hur olika mina hästar hoppat trots att de alla haft väldigt lätt för löshoppningen.
Heron var den store spexaren! Han var alltid väldigt ”full of himself” med ett självförtroende på absolut topp.
Han rev i princip aldrig och de få gånger han gjorde det såg det ut som att han blev jättearg på sina egna ben typ ”jäkla ben….DET var inte bra gjort- gör inte om det”.
Han kunde också göra hoppningen svårare än vad den behövde vara genom att inte hoppa rakt mot hinderna utan liksom spexa innan och jag lovar….kunde han tala hade han säkert sagt något i stil med ”Hah…nu trodde du inte att jag skulle klara det…men du…du kan sätta en bindel för mina ögon…jag kommer att flyga över ändå”.
Det var rena showen att titta på honom….han tyckte verkligen att det var roligt även om jag hade hjärtat i halsgropen ibland vid hans värsta spex.
Décima var också ett välhoppande djur men till skillnad från då man red henne blev hon fullständigt SJÖVILD när hon skulle hoppa.
Hon rusade runt manegen som en furie och av rädsla för att hon skulle skada sig fick vi alltid leda henne och bara släppa ett fåtal galoppsprång innan själva hinderna.
Archie, som liksom sina föregångare även han blev lovande hopphäst på kvalitets (!) var mycket mer ”städad”- han gjorde det han skulle ”by the book” och utan något drama.
Och så Kreon då…hitills tycker jag att han hoppar lätt och bra men jag anar att han skulle kunna göra det ÄNNU bättre om han bara la manken (ordvits) till.
Kommer han fel på hinderna rättar han lätt till det och tar sig över men jag saknar det där 100%-iga engagemanget.
För honom är hoppningen ingen utmaning men inte heller något han vill visa upp sig i-gissar jag:))).
