Idag funderar jag över det här med inspiration och vad som kan inspirera oss ryttare och det kan ju så klart vara många olika saker och/ eller personer.
En bok man läst, något man hittat på nätet, en youtube-länk, ens tränare, en vilt främmande människa man möter i ridhuset…ja..ni fattar…
Hur ser det ut för er del?
Har ni någon/ flera som ni regelbundet/ då och då rådfrågar/ tar hjälp av/ gråter ut hos?
Saknar ni ofta inspiration? Hur tycker ni att ni kan återfå den?
Själv har jag aldrig haft problem med att rida ensam utan har snarare föredragit det men jag är samtidigt en väldigt babblig och nyfiken person som, om jag fick önska fritt, gärna hade varit omgiven av likasinnade, dressyr och tävlingsintresserade ryttare.
Nu har jag sällan haft så många ur den sistnämnda kategorin i min absoluta närhet utan mest haft stallkamrater som varit promenadryttare så därför är jag glad över tex Internet där jag tycker att man kan både diskutera, få tips och inspiration helt gratis och när man vill nästan:))).
Sedan har jag givetvis vänner och bekanta som både tränar och tävlar aktivt men merparten träffar jag inte på en daglig basis och det är synd tycker jag.
Bortsett från nätet får jag också inspiration när jag tränar eller när jag och Mini rider tillsammans och sedan har jag en god vän som jag kan mailbomba vid behov (och hon mig så klart).
Tack och lov har jag sällan problem med inspirationen över lag utan önskar tvärtom att veckan ibland innehöll fler dagar som man kunde träna på- jag tycker det är väldigt kul att rida helt enkelt!
Posted
Sedan nästan ett år tillbaka står jag i ett stall där nästan alla tävlar och alla tränar regelbundet. Det har hjälpt mig med att hålla uppe målbilderna jag har. Jag vill alltid rida så det är inte den inspirationen jag behöver, utan mer en daglig diskussion om hästens form, mående, vikt, nya prylar som kommit, eller unghästarnas utveckling. Ja, du förstår säkert.
Jag har ett ansträngande jobb som jag kan behöva prata av mig ibland och då har jag speciellt en person som är en toppenlyssnare. När vi har avhandlat arbetsdagen känns kvällspasset i manegen under smällkall vinter inte så jobbig.
Jag har inte inlett min tävlingssäsong än eftersom vi är i ett trappsteg nu. När folk lastar och åker blir jag jätte taggad att träna.
Gräset är ju alltid grönare på andra sidan… och ibland kan det vara jobbigt med för många ekipage i ridhuset, när hästen har skadat sig och du står och tittar på på det roliga som sker runt omkring dig och även alla kommentarer som finns kring alla. Jag har vägt fördelar och nackdelar mot varandra och just nu skulle jag inte vilja ha det på annat sätt.
Jag har dock funderat på att rida innan jobbet som du men jag vet inte hur jag skulle orka. När går du upp? Hinner du duscha, har du långt till jobbet, ja du vet…
Jag har en häst som jag inte blir klok på ibland. Hans försvarsmekanism när han blir tveksam och rädd är att han stänger av. Jag kan inte nå honom i hans bubbla och vi har haft ett antal tävlingar där han inte går fram och galoppen har blivit pannkaka. Jag har analyserat fram och tillbaka precis som du men jag har tänkt och gjort som du. Hålla mig lugn, vänta ut honom så får det ta sin tid innan han känner sig trygg med situationen.
Han är ju ändå grön i sammanhanget din pärla. Så låt den här säsongen vara en träningssäsong på tävlingsbanorna. En del hästar mognar senare än andra ju.
Det ska bli spännande att se om min, nu åtta år, har vuxit upp och mognat…
Jag som mestadels är omgiven av travfolk försöker få inspiration när jag är på träning/tävling. Stannar ofta kvar lite extra eller kommer tidigt så jag kan titta/prata med andra. Har mycket bra tränare som jag kan höra av mig till mellan träningar och på tävling.
Internet är ett toppenverktyg där man kan nå såna man sällan träffar också.
Jag har ju under många år varit ensam i stallet, och jag har inga som tävlar i min närhet heller. Träningarna, ett par kompisar en bit bort och Ryttarfiket har varit min inspiration – och så förstås att tävla. På tävlingar har jag träffat kompisar som jag i stort sett bara träffar där. Sedan ett par år delar ju min man och jag stall, och vi kan diskutera träningsupplägg, form och så vidare. Det betyder faktiskt rätt mycket att ha något att prata med.
Sitter och nickar igenkännande åt det
mesta!
Jag har alltid trivts superbra på både ridskolan och på denna anläggning men har också nästan alltid saknat den ”tränings/tävlings-gemenskap” du beskriver.
Vet att flera genom åren tyckt att jag rider för ofta och för länge, tävlar för mycket, ger för mycket stråfoder, täcker hästen för lite osv och då är det svårt att ha så stort utbyte av sådana stallkamrater, dvs när man tycker och gör så annorlunda.
Vad gäller rida innan jobbet så har jag för det första flex och kan mer eller mindre komma när jag vill innan 09.00.
Jag bor 2,5 km från stallet och har därifrån 2 mil till jobbet. Eftersom jag alltid kör i ottan är det ingen trafik så till stallet tar det ca 3 minuter med bil, till jobbet max 20.
Till saken hör också att jag är lika trött om jag stiger upp 04.30 som 05.30 så då kan jag lika gärna göra det förstnämnda och rida och ändå vara tidigt på jobbet.
Men nu är det nog slutridet på morgnarna på obestämd tid. MÅSTE vänja Kreon vid andra hästars göranden och låtanden och det gör man inte ensam i ett ridhus.
Anna-Kajsa:
Jag tycker som du angående att prata men där är man ju olika.
Jag pratar gärna och mycket och betraktas nog som (för?) nyfiken av vissa.
När jag har problem med ”hästeriet” tycker jag att det hjälper att ”kräka av mig”, få tips, tröst, andras erfarenheter eller vad tusan som helst medan andra i samma situation kan vilja stänga in sig i en bubbla och nästan vägra prata, bara deppa.
Har ibland blivit mer eller mindre avsnäst av den sortens människor när jag trott att det var fritt fram att prata och innan jag lärt mig hur just de fungerar.